Jag har haft en konstant huvudvärk hela dagen. Det är inte jättekul. Jag är hypkondriker. Det är inte heller kul.

Härom dagen gick en Grey's Anatomy-repris och även om jag inte direkt kan räkna mig till skaran hängivna jag-dör-om-jag-missar-ett-avsnitt-aaaaarrrggghh-fans, så måste jag säga att det var fascinerande. Inte huvudkaraktärerna som i runda slängar är just runda slängar och måttligt intressanta. In genom sjukhusdörrarna till den nyöppnade gratiskliniken på Grey's memorial (?) så kom en kille som hade haft vad de trodde var en dålig förkylning i över tre veckor. Dock skulle det komma att visa sig att snoret inte alls var vanligt snor utan vätska från hjärnan som tecken på att hjärnan trängde sig upp mot kraniet och i princip höll på att explodera likt snigeldynamit. Om jag en morgon hittar en halo-fläck på min kudde så vet jag - min hjärna håller på att klämma ihjäl sig i mitt huvud.

För jag har varit ovanligt tät i näsan en längre tid nu. Vilket inte bara är irriterande, utan också alarmerande. Är det kanske pollen som spökar? Är jag förkyld? Eller börjar min näsa kanske växa igen? Jag har en stor näsa. En stor potatis mitt i ansiktet som tycks vara där av den enkla anledningen att irritera. Så det skulle inte förvåna mig det minsta om näsan faktiskt bestämt sig för att lägga av... eller i alla fall kommit fram till att den inte orkar hålla sig själv uppe. Kanske håller den på att trilla ihop? Inte heller det skulle faktiskt förvåna mig något nämnvärt.

Jaja. I vilket fall...

Jag är vid havet - yippiekayay. Jag gick idag en drygt två timmar lång promenad med familjens hundar Mugginson och Gruffe. De kanske inte heter så, men jag kallar dem så. Mugginson och Gruffe. Vi sprang på en strand tillsammans och var tvättmedelreklamsaktigt lyckliga och fria. Gruffe badade och såg bitvis ut som en ubåtshund eller möjligtvis en sjöko. Mugginson åt tång. Jag kastade saker som Gruffe kunde simma och hämta - det var min stora uppgift. Det var inte sol, men det var inte kallt heller. Det var perfekt för att jag skulle känna mig tillfreds.

Tillfreds är jag just nu också med att sakna. För saknar det gör jag. Mångt och mycket. Jag saknar Herrgården och dess inneboende. Jag saknar Göteborg och dess invånare. Jag saknar... ja, jag saknar telefonsamtal. Jag saknar honom. Jag saknar henne. Men just nu är jag tillfreds med både saknaden.

Jag är också tillfreds med abstinensen och avsaknaden av röda meddelandeikoner. Just nu är jag hellre kär och lyssnar på Håkan än inte kär och utan Håkan. Jag är nog mest bara glad över pirret i magen. Det är på sådanna här dagar som man förstår att man kanske väntar på något gott...

...och då ska man inte behöva vänta så länge.

Chill.

Etiketter: Abstinens, Finstämt, Hjärtat, Musiken, Saknaden, Västkusten, Äckelpäckel