Idag har minsann inte innehållit mycket av värde. Jag har inte ens lämnat huset i vilket vår lägenhet är beläget. Jag har varit utanför vår dörr - jag har tvättat. Dessutom har jag plockat lite och sorterat lite och gjort diverse andra saker som plussar på hemmafrusaldot. Men mest av allt har jag nog idag ändå varit trött.



Så när jag ligger utslagen på min schäslong (säng) och bläddrar genom fredagsunderhållningens repriser fastnar jag på SVT och Så ska det låta. Brolle och Bentzing möter Oh Laura-tjejen och Hammerfall-snubben. Fine tänkte jag.

Men inte tusan var det fine. Ju längre programmet pågick ju mer övertygad blev jag att jag skulle "göra" Brolle om chansen gavs. Varför? Jag önskar jag visste. Inte är jag speciellt jätteöverdrivet förtjust i Elvis och inte verkar Brolle ha någon särskilt särdraget yvig personlighet, som jag annars dras till. Nu känner jag inte Brolle och har aldrig träffat honom, därför borde jag kanske inte uttala mig om saken. Men ändå. Jag nöjde mig i alla fall med att det var norrländskan. Norrländska är ett afrodisiakum, det vet alla.

Att placera en biologisk klocka innuti den här kroppen måste vara världens största fuck up. För inte nog med att hormoner sprutar och sprudlar och så lätt ges efter inför, den biologiska klockan som tilldelas mig är högexplosiv. 21! Jag är knappt 21! Tillåt mig att säga som så att den just nu tickar extremt högljutt. Min hjärna kläs i krockodilskinn och lyssnar inte alls till det där som kallas takt och/eller stil - ge mig barn och gör det NU!

I morse adopterade jag tillexempel ett barn... tillsammans med Bounce-Benke. Benke var dock inte dansare. Han var profssurfare, tjänade storkosing och skördade medaljer likt en get skördar tulpaner. Het med andra ord. I vilket fall. Ungen vi adopterade var läskigt lik Brangelina-Maddox och som inte det var nog var jag dessutom gravid. Höggravid... på två sekunder. Vaknade med övertygelsen om att tillståndet var permanent, men lugnades komiskt nog av rosenknoppstapeter - Benke, Maddox och värstingmagen fanns alltså bara i fantasin. Pwuh!

Etiketter: Barn, Förvirringen, Tragikomiken, TV