Jag har blivit blödig. Grymt blödig. Irriterande blödig. Visst tusan har jag haft den ådran sedan långt långt tidigare för visst tusan har jag blivit påkommen av mig själv att sitta och gråta till sappy upplagda Oprah-avsnitt. Men aldrig till den grad som nu.

Jag skyller allt på den biologiska klockan. Jag och biologiska klockan kommer inte överens, därför får den vara grunden till allt ont som nu med mig sker. Så, det är den biologiska klockans fel att jag nu är blödigare än blödigast och lipar floder till film som tv-serie.

Värst var nog ändå Spårlöst, TV4's nya satsning där adopterade och andra som av olika anledningar inte träffat sina biologiska föräldrar får chansen att leta reda på dem. Get it together, tänkte jag där jag satt och snorade och grinade mellan mina hulksnyftningar. Men fan vad fint det var när lilla halv-japanska Emelie för första gången träffade sin far som letat och längtat efter henne i 20 år. Huh. Blir tårögd bara av att tänka på det. Pinsamt var det att erkänna sina tårfloder. Pinsamt var det att erkänna att programmet dessutom leddes av Linda Isaksson. Pinsamt!

And don't get me started on Extreme Home Makeover - antagligen det mest amerikanska programmet i TV3's tablåer för tillfället och jädrans vad påfrestande det är. Men tro katten att jag ändå sitter och lipar i slutet. Oftast för att familjen får en massa stipendier och lån som avskrivs och allt i slutändan blir bra. Men ibland kan man inte annat än att gråta för att familjen får ett jättefult hus jättefult inrett trots att hela högen har cancer och aids och förtjänar så mycket bättre.



I flera veckor nu har jag dessutom gått runt med en två värkande längtanden. Tro att jag vart förvånad när jag insåg att det var för att jag så gärna ville se Darjeeling Limited en gång till. Det har riktigt skavt i mig när jag inte kan se den. För visst tusan är den det finaste jag sett på länge. Jag har gråtit för att jag inte har den i min samling. Värken i hjärtat fick mig att gå emot alla moraliska principer jag besitter och snart ligger filmen på min hårddisk (detta bara i väntan på att den släpps på DVD). Nu gråter jag inte för att jag inte får se den. Nu gråter jag för att jag snart äger den, även om så är i piratkopierat format - än så länge.

Som sagt. Jag är blödig.
Den andra längtan behandlar vi någon annan gång. Nu Wes!

Dagens orgasmvarning: Jason Schwartsman

Etiketter: Darjeeling Limited, Filmen, Insikten, Pinsamt, Romantiken, Tröttheten