Så var påsken anno 2008 over and done with. Jag har fått känslan av att påsken tydligen, i de flesta svenska hem, är något stort. Samtidigt får jag känslan av att stå ensam på perrongen efter att tåget gått - jag ser inte storheten.

Påskatider innebär inga som helst traditioner i min familj, så även om man befinner sig i föräldrahemmet så finns det inget som heter att man måste äta ägg för det är påsk. We just don't do that. Och påskris är liksom bara bök och stök och kanske fint, men praktiskt? Vi slutade med det ungefär när jag lärde mig cykla.

Det enda som egentligen kommer något så nära inpå att vara en tradition utan att egentligen vara det, var påskpromenaderna på Flatön. (If you don't know Flatön, you obviously don't know your geography!) Man gick en massa, svarade på frågor och åt korv med bröd som man inhandlade för cirkus 10 nätta kronor ungefär halvvägs genom själva tipspromenaden. Men vi bor inte på Flatön längre och jag är alldeles för gammal för barnfrågorna och för ung för det vuxnas. Hell, jag har tillochmed slutat äta korv - so what's the point?!

Den här påsken har gått ut på att umgås... tror jag. Vädret har varit så där snällt. Maten har varit gräjt. Drickat likaså. Promenaderna storslagna. Det har dessutom blivit en jäkla massa små män i små trikåer som utför små konststycken på is till små musiksnuttar i och med VM och allt. Vive la Suède! Men några traditioner har inte synts till någonstans.

Missförstå mig rätt. Valberget och att bli bortskämd av sällskapssjuka föräldrar (samt en kattunge på alldeles för långa ben), det var precis vad jag behövde. Men påsk för mig är ingen stor grej.

Annars har jag just nu feber, abstinensen är tack vare den rätt lågmäld. Men den finns där och den gör sig ständigt påmind. Irriterande. Jag skulle säga att 75% av all tid fördrivs på tankar rörande abstinensbesväret, vilket är alldeles för mycket. ALLDELES för mycket.

Joråsåatte.

Etiketter: Abstinens, Uppdatering, Västkusten