Hur gammal är man inte när man ratar P3 för P1 och istället för att vräka i sig chokladmousse (som för övrigt är himelskt god!) slänger ihop något slags yoghurt med bär, honung och nötter? Min mentala ålder börjar tillochmed förundra mig själv.

...och värre blir det...

P1 sänder just nu ett program om frivillig barnlöshet i Sverige. Det är intressant. Det ger intressanta reaktioner hos mig. Jag sitter här, blott tjugo år, och känner mig mentalt och fysiskt redo för ett barn. Även om jag egentligen inte vill ha barn just nu, är jag fortfarande god vän med tanken på att om några år trycka ut en egen liten knodd.

De medverkande i programmet däremot vill inte. Absolut inte! De pratar om hur omgivningen anser dem vara själviska, naiva, att de inte tänkt klart, att sådant kommer med ålder och att de kommer ångra sig när väl klimaktieriet och pensionen checkar in. Då skäms jag. Inte för att jag tycker att de är själviska och naiva. Jag respekterar deras beslut, men kan ändå inte låta bli att i huvudet försöka förutspå hur de kommer att se på saken när det väl är för sent... och inse att det är för sent... och själva använda uttrycket "för sent". För i mitt huvud är det så det ser ut, även om de förmodligen aldrig kommer att känna att det varit för sent. Att de missat chansen.

Och Goddamm. Såga mig inte till oigenkännerlighet över detta nu. Barn ska inte skaffas (Uggh! låter som objekt man kränger på auktion!) bara för att de ska skaffas och inte heller för att man ska se hur det är och/eller bara testa på det. Men i min framtid ser jag barn. Jag ser inte när och jag ser inte med vem, men jag ser dem. Hela idyllen med sommrar vid kusten, fiska krabbor och stycka maneter. Skogspromenader på hösten med varm choklad i termos som övergår i vita pulkabackar och färgglada overaller. Frösådd på våren.

Idyllen splittras inte av kräk, bajs och sömnlösa nätter och annat som hör bäbisar till. Jag tycker inte det låter så farligt. Det är inte så farligt. Man klarar det, även om det är för jävla jobbigt just då.

Förövrigt går Estelle och Kanye varma i hörlurarna.

You'd be my american boy

Etiketter: Bajs, Barn, Utsikten