|
Hela världen håller andan
Snart, mycket snart rullar vi ut och återigen bort från Västkusten. Inte för att jag vill, utan för att jag har ett liv att återvända till. Jag har blivit vuxen. Jag äter äggmackor med kaviar och dricker kaffet svart. Jag tycker att det är helt okej att betala för kollektivtrafik och vågar vägra planka.nu. Jag har blivit vuxen och med det kommer ansvar. Det är ansvaret jag återvänder till. Mitt eget verklighetsbundna liv och mitt eget, mycket påtagliga ansvar. Kent. Inte för att jag egentligen vill, utan för att det passar sig så bra som soundtrack till en resa som egentligen inte vill göras. Det svårbegripliga svårmodet gör sig som bäst i en bil på en motorväg. Vi tar palace/main hela vägen hem.  Etiketter: Kent, Musiken, Resan, Västkusten |
|
» kommentera? » tillbaka upp |
