Kan någon förklara vad det är med män och mustascher som jag helt och hållet förbisett? Jag menar nu inte att jag inte fattat att ansiktsbehåring är snyggt (HELSKÄGG, lagom kul att hångla med men ack så snyggt) Utan jag syftar på den där ångesten som mustaschen verkar medföra.

Jag har en vän som ikväll ska internationalisera och frottera/socialisera med folk från intesålångtbortistan. Från samma vän fick jag igår ångestmeddelande via MSN om att den nyodlade mustaschen mer eller mindre förstör hans sociala liv.

"Ingen kan göra ett första inttryck med mustasch"

Jag försökte övertyga vännen att mustaschen var där av den enkla anledningen att han valt det själv och att om det nu var så jobbigt med mustasch så kunde han ju alltid raka av den. Till detta påstående ställde sig vännen helt oförstående.

Utifrån mitt perspektiv så väljer man att antingen låta den kanske inte färdigväxta mustaschen sitta kvar, står ut en vecka till för att sedan skörda sitt tålamod i en förhoppningsvis fylligare skapelse. Eller så ger man upp, rakar av den och återgår till stora massan utan hår i ansiktet. Antingen eller. Svårare än så bör det inte vara.

Men tydligen finns det en nivå ytterligare till det här som jag inte kan se. Och ingen förklarar heller som jag förstår. Den enda förklaring jag får från min mustaschvän till varför livet med mustash skulle vara jobbigt, är:

"Jag har alltså mustasch."

Uppdatering: Han vågade alltså inte ha kvar den.

Etiketter: Fånerier, Logiken, Modet, Ytligheten