Likt bland annat Hemingway, Picasso och Matisse äger också jag en svart anteckningsbok av märket Moleskine. Och jag måste säga "gone black - no turning back".

Jag känner dock nu ett behov av att påpeka att jag ännu inte använder min Moleskine-anteckningsbok. Jag vet att den är dyr för att vara en anteckningsbok. Dessutom fick jag den av min far. Därför vill jag redan ha ett utvecklat dagbokssystem, så att varje sida utnyttjas till dess maximala kapacitet. Moleskines-böcker är ju sådant man med glädje lämnar till eftervärlden att förundras över och då funkar det inte med en taskig handstil och sidor med intetsägande kludd.

Så länge tränar jag i andra, billigare och mindre prestigefyllda anteckningsböcker. Under tiden som jag blickar längtansfullt efter att få fylla mitt livs andra Moleskine-bok.

Jag har ärvt min fetisch för dyra pennor, skisspapper och anteckningsblock av min fader. Han har alltid haft speciella pennor som han favoriserat och plockat fram vid särskilda tillfällen. Dock aldrig mer än en i taget.

Under högstadiet var det någon som länsade mitt pennfack. Det var illa för min del eftersom jag osmart nog haft alla mina fina pennor i pennfacket. Alla pennor från ut- och inland, som jag samlat på mig och som jag fått, försvann. Jag höll på att bryta ihop. Kanske ter det sig lite löjligt så här i efterhand. Men du som läser detta måste förstå att jag är otroligt tetig när det kommer till saker jag fått. Även om det jag får är otroligt fult eller världens mest opraktiskta uppfinning, måste jag ha det kvar. Eftersom penn-fetishen är en av de små egenheter jag har, så är det känsligt om någon snor mina pennor... och extra känsligt om det är pennor jag fått... och extra, extra, EXTRA känsligt om det är pennor jag fått av min far, farsgris som jag är.

Pwuh.

Vaddå hänga ut sitt liv på internet?

Etiketter: Finstämt, Fånerier, Nostalgin