Jag är arg. Jag är jättearg. Jag är arg på allt. Jag är arg mest hela tiden. Jag är verkligen arg.

Hjärtat går på lågvarv. Inte så att det börjat slå mer oregelbundet eller ens för del delen långsammar, utan snarare så att det har klivit tillbaka och fattar inte längre beslut. Den enda känsla jag egentligen känner är ilska. Ren och skär RÖD ilska.
Ilska över att det blivit som det blivit. Att folk är vad de är eller att de inte är vad jag trott att de var. Ilska över att det enda som känns är ilska. För även om ilskan är en skön kontraskt till vacuum av likgiltighet, så vill jag känna mer - ta mig tillbaka två veckor.

"Så vad gör du mellan studier och panikångestattacker?"

Skulle det vara allt mitt liv just nu går ut på? Nej. För fan!

Ändå verkade det vara en självklar fråga att ställa för en före detta klasskompis som jag inte haft någon vidare kontakt med sedan 3-4 år tillbaka. Matematiken och logiken säger att vi inte känner varandra bra nog för att det ska vara en legitim fråga att ställa på den mest offentliga platsen på hela Universitetet. Jag blev arg.

Inte heller blev det bättre av att kommentaren på mitt "jag mår bättre nu" gick ut på en jämförelse med en nyss omvänd direkt från ett AA-möte. Då blev jag rent ut sagt förbannad. Och då har jag inte ens nämnt antagandet om att jag på snart 2 år inte skulle ha lärt känna någon... "alltså jag menar på djupet."

Kanske överreagerar jag, men för mig blev hela frågan ett påstående där jag inte skulle ha rört mig någonstans på 3 år, eller kanske allra helst; gått baklänges. Någonstans kände jag att hela min utveckling, hela min process, mitt inbördeskrig och frigörelse banaliserades. Att jag inte skulle ha haft något slags liv på drygt 2 år och att jag fortfarande inte skulle ha det.

Men by god! Skulle jag verkligen ha stannat kvar om jag hade stått helt "livlös"? Jag vet inte hur det står till med ex-klasskompisen, men jag har slutat acceptera situationen bara för att jag inte orkar ändra den.

Det här visar att vi inte kände varandra då och verkligen inte känner varandra nu. Jag påstår på intet sätt att jag är helt stabil. Jag kan fortfarande ha panikångestattacker. Men de kommer allt mer sällan för jag har lärt mig hantera dem... och jag hindrar dem mig inte från att leva. För jag har ett liv. Jag har vänner. Helt fantastiska vänner.

Jag var nog extra känslig i måndags också. Efter helgen och efter att ha vaknat på helt fel sida var det där verkligen chokladsås på grädden på moset. Jag är fortfarande arg över det.

Okänsliga påståenden förklädda i frågor är inte det enda som spökar i min vardag.

Jag har hittat feghet på ett ställe där jag minst förväntade mig det. Jag har hittat egoism och ägandebegär på ett ställe där jag inte sett tendenserna. Människor har visat djupa sidor som de antagligen jobbat hårt på att dölja eller kanske tillochmed intalat sig själv att de inte har. Alla de timmar som spenderats tillsammans har kännts som om de ingen nytta gjort - även om förtroendet fanns där, det visades klart och tydligen, gjordes det knutar och knopar på bandet emellan. Knutar och knopar jag just nu inte vet om jag vill lösa upp...

...eller vad fan?! Det är klart jag vill, men vill du? Jag tvivlar just nu på hela relationens uppbyggnad. Skulle det vara värt det? Kanske har jag hela tiden bara varit något utifrån, lagom exotiskt för den lilla tillvaron dit man sökt sig och kunnat lassa av hemligheter och historier från det förflutna utan rädsla för att det skulle spridas vidare eftersom detta något alltid skulle hållas på lagom avstånd till det andra.

I helgen trodde jag mig ha insett att jag antagligen aldrig skulle passa in. Jag skulle aldrig tillåtas passa in. Men jag hoppas fortfarande naivt på att någon ska säga att jag har fel.

Min terapeut säger att hon blir glad när jag är arg. Det visar att jag slår utåt och inte innåt. Men nu har jag gått runt och varit arg sedan i söndags. Är det lika hälsosamt då?

Etiketter: Bittert, Hjärtsmärtan, Insikten, Tragikomiken, Uppdatering, Ytligheten