Klockan 1:30 inatt kom jag på att jag egentligen var sjukt hungrig. Eftersom varken kylskåp fyllts på än, så bestämde jag mig för att jag inte orkade koka varken ris eller bulgur (vilket just nu är det enda jag mer eller mindre har) klockan 1:30. Och vem tusan orkar ställa sig och steka wokgrönsaker 1:30?

Inte jag.

Så jag svängde ut på stan och köpte en falafelrulle. Jag måste sett helt förstörd ut, med mitt rufsiga hår och renskrubbade ansikte. Förmodligen såg det nog i alla fall ut som om jag gråtit i ett sekel, vilket mannen som tog betalt uppmärksammade.

Under överräckningen av falafelrullen tittade han mig i ögonen, log och sa:

"Vi män är kräk. Kom ihåg det. Ha en jätte bra fortsatt kväll och hoppas att det ska smaka!"

Jag blev tagen av denna främlingsomsorg och visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Det var som om vi delade ett moment där. Även om jag inte riktigt vet nu så här i efterhand vad för slags moment det var, för inte hade jag blivit dumpad den kvällen. Jag hade inte ens varit ute. Men vi bondade och förstod precis vad vi menade. Jag flashade världens ärligaste leende, mumlade ett blygt Tack!.

När jag sedan satt hemma och åt falafelrulle tänkte jag att om alla människor vore som de var på falafelfrämlingens mathak, så vore världen mycket bättre.

Helt fantastiskt.

Etiketter: Citat, Finstämt