Jag avslutade nyss ett samtal med pappa doktorn som rörde min lite sporadiskt återkommande twistertumme. Twistertummen som uppstod efter några glas för mycket och ett kaxigt "jag spöar dom"-tänkande. Jag skyller den på grupptryck och dåligt inflytande. Jag skyller den på nervositet och tillgång till rödvin. I vilket fall...

Att ha en twistertumme innebär att ha en tumme som inte riktigt vill som man själv vill. Antingen för att det gör ont, eller för att den helt enkelt är för svag.

När jag fick min twistertumme gjorde det ont så lång tid att det var tal om ledbandsbrott och brutna ben. Jag gick två veckor med bandage för att hålla muskler och leder varma och smidiga samt för att stödja. Hade det varit ett ledbandsbrott eller något brutet så hade bandaget kunnat avgöra huruvida min tummes framtid skulle vara av den fungerande sorten eller om den skulle bli en helt oförmögen lem. (Haha. Miriam. Lem!)

Nu var det ju bara en illa stukning, så bandaget tjänade medicinskt sett inget större syfte än att påminna mig om att inte använda vänsterhand - smärta - och att det faktiskt gjorde mindre ont med banaget på.

Då och då brukar jag återfå min twistertumme. När det blir kallt ute eller när jag använt den för mycket. Runt Texas inflyttningshelg så hade jag ont ända ner i handleden. Vilket kan tyckas märkligt.

Men det tyckte inte far.
Och han är läkaren.

Jag tror inte att gårkvällens sorterande, lyftande och strukturerande låg min tumme i fatet. Jag har onda känningar i min tumme. Så jag tänkte svänga ner till apoteket och inhandla lite bandage och annat hjälp-kit-aktigt jag kan hitta.

Det tyckte far lät bra.
Och han är ju läkaren.

Opa!

Etiketter: Fullerier, Kid Down, Papi, Twistertummen