Nyss var Lottan och Texas här. De tu hade med sig mat, vi åt lunch och skrattade lite åt falafelfläcken. Det var fint och precis vad jag behövde. Jag orkar inte möta resten av världen. Det är lite för mycket just nu för att jag ska orka ta itu med någonting över huvudtaget.

Jag väntar, väntar, väntar på något slags livstecken. Jag har blivit beroende. Under tiden klättrar jag på väggarna, städar maniskt och hinkar emellanåt kaffe.

Jag var uppe och cyklade en timma i morse (och med i morse menar jag klockan strac-efter-6), för att jag höll på att få en panikångestattack. Igår gjorde jag verkligen ingenting. Om igår var dagen då jag låg i en hög i soffan med endast nos och ögon synliga för världen, så är dagen idag dagen då jag håller på och håller igång till jag stupar. Jag kan inte sitta still. I'm fucking crawling out of my skin. Sitter jag still börjar jag tänka, börjar jag tänka får jag ångest. Nu är jag mest bara arg.

Jag borde få tvätta. Inte bara för att garderoben behöver fyllas på med rent, utan för att det faktikt är en lugnande sysselsättning. Det är lite zen för min del. Det är tydligt vart allt ska vara. Sortering efter färger och grader. Man stoppar in och stoppar om, tömmer och fyller. Det är precis som det ska vara. Enkelt.

Vad fan? Jag vill också dricka vin klockan 13 på en tisdag.

Jaja. Det där blir min sista facebooking för idag... Jag lovar och svär att varken facebook'a eller myspace'a fram till livstecknet kommer.

Cut me off from all that is my life.
Cut me off 'til I can see
My life ain't really good for me.

Etiketter: Emo, Paniken