Du, du, du. Det är allt som snurrar just nu. Ett sus av bakgrundsljud som jag inte orkar bry mig om och ett evigt;

Jag är tom utan dig!

Vilket egentligen är ett helt befängt (och för mig självdestruktivt) påstående då du faktiskt aldrig riktigt funnits här/där/någonstans. Det har egentligen aldrig existerat ett vi och du har aldrig i något avseende varit min... alltid någon annans. Förmodligen kommer du alltid också vara någon annans. Du kommer aldrig stanna här.

Ändå känner jag hur jag accelrerar, hur fallet accelererar brutalt. Jag skulle inte direkt säga att är klar med att falla för dig, men makren närmar sig ändå rasande snabbt.

Jag behöver dig.

Det är ju tydligt att se hur du influerar och rör i min vardag. Hur vardagen fylls när du gör dig till känna och hur den töms när du försvinner.

Jag kan se hur bra du skulle vara för mig om du faktiskt bestämde dig för att stanna. Jag kan lova att åtminstonne försöka vara lika bra för dig... om du stannar. Jag skulle vilja att du stannar.

Jag känner redan mycket och starkt för dig. Jag skulle nu vilja påstå att jag skulle kunna älska dig, att jag på något plan och någon nivå också redan gör det. Jag är redo att älska dig... om du stannar.

Om du planerar att inte stanna, skulle jag vilja be dig att vända i dörren och gå nu.

Men jag skulle vilja att du stannar.

Etiketter: Brev till