Nu har jag varit ute och gått i drygt tre timmar. High five mig!

Jag kunde inte bara sitta still och inte göra någonting, lyssna på depp och tro mig saker som jag egentligen inte har en aning om. Så jag tog vägen ut mot den gamla räven Frödings herrgård. Men jag kom bara halvvägs innan det blåste upp och jag blev kall.

Enligt mina beräkningar på en väldigt konstig (och antagligen inte korrekt utmärkt) karta, skulle en väg ut till Alster gå på dryga tre timmar, om man tog cykelleden. Tar man Frödingsleden skulle det ta betydligt längre. Jag satsade på Frödingsleden. Men kom alltså inte mer än halvvägs.

Jag rensade huvudet med the Weakerthans (Tack David för tipset!) och försökte reda ut trasslet i hjärnan som uppstått. Jag kom inte fram till så mycket eftersom jag pendlade fram och tillbaka och gick runt i cirklar kring mitt eget tänkande, utan att egentligen komma till tankens kärna.

Det enda som jag egentligen beslutade (eller slutgiltligen insåg? Jag vet inte vad som låter bäst!) var att så fort vi tappar kontakten blir jag låg och trött. Energin liksom rymmer och rinner likt sand mellan mina fingrar. Har jag blivit så pass beroende att jag hängt upp hela mitt humör och min energinivå på en närvaro? Speciellt en som dessutom pendlar så extremt mycket...

"Du betyder allt och ingenting"

Jag blir schizofren.

Nu ska jag duscha. Jag kommer få träningsvärk annars. Jag har dessutom finfina blåsor och skoskav. High five... eller inte!

Efter det måste jag försöka pussla ihop någon slags outfit, eftersom helgen som skulle gått till reflektion, rekreation och uppladdning av batterier (läs: långa höstpromenader, middagar med tända ljus, mys under filt och varm choklad med päroncognac) istället blir tjo och tjimm, jagharintesovittillräckligt-död och sedan tillbaka till vardagen (läs: ensampromenad, ensammiddag, sprit och konsert.). Sakerna man gör för att slipppa vara ensam, ey?!

Ni får ursäkta min 'entusiasm', det är trots allt inte varje dag man får gå sponsrad på konsert. Jag ska vara tacksam och tänka "det blir vad man gör det till". Vilket är helt sant.

Etiketter: Insikten