(Först firar vi 10 inlägg på nya bloggen. Grattis!)

Innan emo kom, fanns Broder Daniel-sekterna. Svensk Indie-rock? Jag vet inte ens hur man kategoriserar dem. Jag bryr mig inte heller, men i ett samhälle där allting ska in i fack är det säkrast att slänga sig med termer och dividera som den breda massan för att det egna meddelandet ska förstås (och det är trots allt skönt med struktur. Det är vår natur). I vilket fall vet jag att man inte kallade Broder Daniel emo. Emo var knappt ens fött. Även om emo idag och Broder Daniel då, mycket väl skulle kunna flörta med varandra och hålla varandra om ryggen.

Flickor och pojkar i randiga tröjor och manchesterkavajer med pins i kragen. Med svarta, suddiga kajalögon och paljetter, gärna stjärnor, under ögonen. Converse. Converse har på något vänster alltid varit den alternativa crowd'ens skor. Hur har det blivit så? Palestinasjälar. Lite depression. Broder Daniel, eller kanske främst Henrik, personifierade känslan av hopplöshet. Satte toner och ord på ångesten.

Jag har i princip spenderat mer eller mindre hela min medvetna levnadstid med Broder Daniel i bakgrunden. Både min storebror och min storasyster var trogna anhängare till och med pre-Fucking Åmål. Det var nog faktiskt så att deras intresse för bandet dog lite i och med Fucking Åmål. Dessutom växte de upp.

Vad jag egentligen vill berätta med det här inlägget är att BD gjort entré än en gång i mitt liv efter en period förhöljda i glömska. Jag känner mig inte Emo. Snarare pre-emo. Jag jobbar på att inte känna mig emo, inte ens pre-emo.

How can they know
if you don't show?
Who will notice
where your heart is?
Who will miss us
when we're all gone?
Who remembers
who we all were?

Det går sådär.

Jag är tom idag. Jag har inte energin.

Etiketter: Broder Daniel, Emo, Musiken