Jag skrev tidigare ett inlägg med titeln 'den där om beslut och saker som tynger'. Nu när jag läst igenom det kan jag inte direkt säga att det var en särskilt bright rubrik med tanke på att nästan ingenting i själva inlägget kan återkopplas till titeln. Och det lilla som faktiskt går, ja... det är som sagt väldigt lite.

Så jag tänkte utveckla min första tanke med det inlägget.

För det är faktiskt så att jag tagit beslut. Viktiga sådanna. Främst sådanna som rör mitt liv.

Det första och största är att jag ska börja må bra. Må som jag förtjänar. Det kan man kanske inte direkt påstå vara något särskilt innovativt beslut, men det förändrar inte det faktum att jag vid den här tidpunkten faktiskt behövde ta det. Ordentligt och där med bastupasta! Alltså, det är inte så att jag vandrat runt och varit nöjd med att må pissränna. Vem fan vill må dåligt? Klart som korvspad att jag 100 000 000 gånger tidigare sagt att "nu! Nu ska jag må bra". Men det har liksom aldrig gått. Jag har inte varit stark nog att stå emot när herr Ångest och fru Panik knackat på. Denna gången har jag tagit ett starkt beslut med starka föraningar och en järnstark vilja om att denna gången, ja denna gången ska det gå hela vägen. Denna gången ska dörren barrikaderas och försvaras till siste man.

"You're a soldier now,
fighting in a battle
To be free once more
yeah, that's worth fighting for

Så för att lyckas i mitt beslut, för att göra det verklighet, har jag tagit diverse andra beslut.

Bland annat ska jag börja äta rätt. Näringsriktigt, få en matrutin och äta gott. Som jag nämnde i det förra inlägget har jag fått bidrag från modern min till att fylla på min kyl och frys. Jag har kommit på att det är mycket roligare att laga mat i ett kök där det finns råvaror att leka med, oavsett hur själv köksutrustningen ser ut. Jag måste erkänna att på den sistnämnda punkten brister mitt kök i nästan alla avseenden. Jag har ju dock en visp och en bunke. Det är mer än vad jag hade i Juni.

Så jag har lagat god mat till mig. Oförskämt god mat om jag får säga det själv. Jag tycker det är kul. Jag exprementerar. Jag tycker att det är kul också. Det var länge sedan jag tyckte att det var kul att stå i ett kök.

Disken kommer jag dock fortfarande inte överens med. Mina händer torkar ut och det är så tidsödslande. Värst är besticken. To hell med alla knivar och skedar, gafflar och teskedar. Jag ska börja äta med händerna! Okej. Det där var en parentes...

I vilket fall. För att underlätta mitt nyttig-ätande har jag börjat göra upp matscheman för veckorna. Där står vad jag ska äta till frukost, lunch och middag. På så sätt vet jag vad jag ska göra när jag till exempel kommer hem från Universitetet och är hungrig eller vad jag ska ha med mig till lunch. Dessutom blir det lättare att skriva inköpslistor och hålla reda på vad jag har i skafferiet. Jag letar upp nya, oprövade recept för att hålla den barnsliga nyfikenheten och äventyret igång. Det går faktsikt över förväntan.

Jag ska börja motionera också. Eller snarare; jag ska börja ta mitt motionerande på allvar. Jag har redan börjat med morgonpromenader. Jag krälar helt enkelt ur sängen och går ut och går i en timma innan frukost. Det började med att jag hade ångest och inte kunde sova. Jag är alltid som mest förvirrad och svag på morgonen. Jag märkte hur underbart friskt allting var så tidigt på morgonen. Nästan inga andra ute. Jag har staden för mig själv. Utrymme att vara, tänka och analysera. Mycket hälsosamt för en dagdrömmare och tänkare som jag.

Så en timmas promenad innan frukost. Jag tänker återuppta simmandet, mest för mitt knäs skull. Jag, Lottan och ett par andra har pratat om att börja latja badminton. Med lattja menar jag just lattja. Alltså inget seriöst i någon särskild klubb. Utan mest träffas och spela lite. Men om mitt knä ska orka med det så måste jag träna upp det. Jag tror att simning är bra då. Det tär inte lika mycket på lederna. Så simning, promenader och badminton so far.

Dessutom har jag testat på stiptease aerobics. Ja, du läste rätt. Så de dagar som inte går åt till badhusbesök eller lattjo lajbans med fjäderboll kommer att läggas på att finslipa motoriken och lap dance tekniken. Det ni! Det är faktiskt förvånatsvärt kul!

Som om inte det vore nog funderar jag dessutom på att återuppta yogan och fäktningen. Jag gillade yogan. Speciellt Yerbas yoga. Den var underbart renande och saktade ner mitt annars rätt hektiska tempo. Jag fick testa på vad min kropp klarade och inte. Fäktningen var bara rent jävla häftig. Uthålligheten. Rytmiken. Rytmen. Hjärnan. Jag skulle vilja säga att fäktning är lite som fysisk schack.

Så har vi kommit till den där biten som tynger.

Som alltid, pengar. Pengar. Pengar. Pengar. Världen är gjord av pengar och jag har just nu inga pengar. CSN är skit och har ingen aning om var mina pengar har tagit vägen. Jag försöker att inte tänka på pengar, men det är lite svårt, när allting kostar pengar eller på annat sätt involverar pengar.

Jag verkar dessutom vara en slit-och-släng vara. Det känns just nu som om väldigt lite vill vara bestående.

Det där kan också ha någonting att göra med att jag alldeles för snabbt blir beroende av att ha vissa saker närvarande i min vardag. Jag avskyr förändringar, även om jag blir allt bättre på att hantera det. När saker väl har tagit en plats i min vardag, så vill jag att det ska stanna så. När personer gjort entré och slagit sig in i min vardag så vill jag att de ska stanna där. Speciellt de där personerna som gjort avtryck på ett eller annat sätt. Speciellt de där personerna som jag klickat/klickar med. Men mycket sällan tycks folk förstå hur mycket jag behöver dem att stanna. För vissa personer behöver jag där, i förgrunden snarare än i förgrunden. Andra personer vet jag alltid finns i bakgrunden och jag nöjer mig med det, för det är så det har blivit. Men de där förgrundspersonerna... gaaaah!!!!... jag vill att de ska förbli en STOR del av min vardag.

Om man tittar på hur det sett ut i min historia tycks folk ha haft väldigt lätt för att vända sig om i dörren och bara gå sin väg. Är jag så lätt att glömma?

Jag vet att jag spelat roll för många. Det är inte alls ovanligt att jag varit början eller katalysatorn för förändring hos människor. Men när de väl har kommit till klarhet har det inte längre funnits plats för mig. Nu tänker jag väl främst på kärleksrelationer. Jag har varit med, jag har sett och hjälpt någon utvecklats. Jag har givit men inte fått mycket tillbaka. Jag har fallit hårt. Så kommer klarheten och då låter det allt för ofta som så "du har alltid funnits där för mig-jag är såååå enormt tacksam-jag har förstått vad jag behöver-jag känner att jag hittat någon... du kanske känner henne?". Vadå snopet? I vissa fall har kontakten bara försvunnit. Kanske har jag bara Elizabethtown-komplex?

Är jag så lätt att glömma? Är jag så lätt att lämna? Är jag så lätt att förbise?

Jaaaaaa. Jag tror att jag har utvecklat nog nu. Tack för mig.

Pah. I'm good enough to fuck. Not good enough to love.

Etiketter: Insikten