Hur ska jag kunna vara glad åt vad livet erbjuder, när det som erbjuds inte är det jag vill ha? (Liksom, varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?)

Det låter ruskigt bortskämt och ruskigt kräset. Och jag känner mig ruskigt bortskämd och ruskigt kräsen. Det finns folk i världen som har det 100000 gånger värre ställt än vad som är fallet med mig, så egentligen borde jag väl inte ha något att klaga.

Men även om man har det materialistiska på det torra, betyder väl det ändå inte att man inte kan ha det illa ställt på den känslomässiga fronten?

Det var längesedan jag visste vad jag ville ha så bestämt att min bortskämda systerdotter kan slänga sig i väggen.

Å ena sidan finns viljan och övertygelsen stark som kinesiska muren. Hur skulle det kunna bli någonting annat än bra om det faktiskt fick en ärlig chans?

Å andra sidan finns det nästintill icke-befintliga sjävlförtroendet som menar på att "vem är du och vilka rättigheter har du att kräva ett bredare sortiment än det som redan finns och faktiskt är hyffsat?" Kanske bör jag ge upp mitt ego och vara tacksam över det lilla smakprovet som jag trots allt ändå fått?

Jag kan inte, vågar inte se mig "vinna" i slutändan.

Etiketter: Depp, Förtjust, Musiker