Danny Elfman - the Piano Duet
(Tim Burton's Corpse Bride OST)

Vaknade imorse med saknad som värkte i kroppen. Är inte riktigt på det klara med exakt vad det är jag saknar, min kropp känns just nu mest bara en behållare för en enorm saknad, som dessutom gör ont.

När man tänker på det är det nästan lustigt att när det gör ont för något som är så abstrakt som saknad, så gör det ont i den fysiska kroppen.

Jag känner mig tom... eller kanske inte tom. Jag känner mig snarare tung inombords och som om en kanonkul skjutits rakt igenom mig och lämnat ett stort runt hål. Jag vandrar omkring halv, fast ändå hel. Det saknas något.

Ibland förstår jag mig inte på någonting.

Jag drömde inatt att jag gifte mig - ännu en gång. Jag hade världens finaste bröllop, ett litet utan några släktingar och vänner; de mötte upp senare. Bara jag och han. Allt var så fint och jag kände det som om jag kommit hem. Jag var lycklig.

Det var en sån där dröm som flyter på i ett alldeles perfekt behagligt tempo. Det händer inte en massa olika saker på samma gång och ingen springer utan går lugnt.

Nu känner jag mig som levande död. Hah. "Corpse Bride!".
Jag är inte riktigt ledsen, men inte glad. Jag är någonstans mittemellan. Saknaden i sig är ledsam, men saknaden inger också ett slags hopp och längtan som trots allt känns bra.

Kanske är det känslan av att ha hittat ett hem som jag saknar? Kanske är det det som värker?

18:02:12 Vasilijev >@home n' chilln': jag läste din bloggish häromdagen
18:02:20 Vasilijev >@home n' chilln': den var kanske lite mindre soft
18:02:43 You stay silent, I remain unsaid: ah. well. hmm.. näe. det har varit några ner-perioder
18:02:44 Vasilijev >@home n' chilln': där lät det som om världen rämnar på dig
18:03:17 Vasilijev >@home n' chilln': men då får du tänka som ja, om världen jämt vore bra, vilken tråkig plats att va
18:03:25 Vasilijev >@home n' chilln': hittade på det rimmet nu, ganska bra! :D
18:03:41 You stay silent, I remain unsaid: haha. käck man kan va!! :P

Han är som en bror, den däringa Carl. Det har varit en massa ner. Men det blir var man gör det till och de senaste dagarna har jag ändå haft orken att hålla huvudet relativt högt och göra relativt bra av situationen.

Etiketter: Carl, Corpse Bride, Hem, Saknad