Jag har hintat det både lite här och där.

Det tyngsta och jobbigaste jag behövt göra på ett bra jävla tag var att vandra hemmåt dagen efter med vetskapen om att det antagligen inte skulle bli mer än vad det blev.

Någon annan, någon annanstans och jag hade varit lättad över att få försvinna bort. Allt som sades. Allt som gjordes. Aaarrrrggghhh!!! Dagarna efter skulle varit fyllda med ångest och plumpa skämt för att täcka det generade.

Men det var han, just precis där. Det var perfekt och just därför så jobbigt att behöva gå. Allt som sades. Allt som gjordes. Ååååhh!!! Inte nog. Jag vill ha mer! Vi blev lurade på tiden. Snuvade på konfekten. Vi blev aldrig riktigt klara, i alla fall inte jag.

Jag hann aldrig förstå om det var så perfekt för att det var meningen att det skulle bli någonting större eller om det var för att någon förstått att mitt liv varit fattigt på intimitet och romantik, men att det skulle lämnas där, precis där det lämnades.

Soluppgång över berg. Salt morgonbris och promenera hand i hand. Som på film. Kan någon klandra mig för att falla så snabbt som jag gör?

Varför gör jag det så komplicerat för mig? Bara det komplicerade verkar spela någon roll. Drama drottningen i mig får aldrig sova. Jag känner mig oälskad och bortglömd tills det komplicerade och svårlösta svänger förbi och då vandrar jag förblindat och inbillat lycklig rakt in i solen. Och det hela slutar med att jag känner mig ännu mer oälskad och bortglömd.

Det är ett brännskadat barn som skriver detta. Och jag kan säga av egen erfarenhet att brännt barn inte alls skyr elden utan blir lika fascinerad varje gång. Brännt barn hyser hopp om att det är annorlunda denna gången. Det enda brännt barn lärt sig är att tänka två gånger innan, men brånnt barn ger sig ändå in i leken. Är det här meningen att bli ännu en låga? Ännu ett avslutat kapitel som slutar mitt i? Ännu en erfarenhet? Det verkar just nu inte bättre.

Nu finns inget förutom leende som vittnar om minnena, drömmarna, dagdrömmarna och längtan och hoppet. Det förbannade hoppet

" -Snälla låt det bli annorlunda. Snälla låt det finnas en chans. Även om den är liten. Låt det spela roll!! "

Jag skäms för att ha fastnat så snabbt. Men hur många ögonkast, ögonblick, timmar, sekunder behövs? Hur lång tid tar det, vetenskapligt? Hur många ord och meningar behövs för att känna "klicket"? Jag skäms för att uttrycka det jag uttrycker.

Jag är för intensiv. Impulsiv. Blyg.

Jag vet inte om jag direkt läser in någonting. Jag läser snarare av mig. Jag vet inte om honom. Jag vågar inte, vill inte, vägrar spekulera även om det kittlar.

Han luktade gott.

Att gå hemmåt med hans lukt fastetsad i tröjan och minnet, med vetskapen om att det kanske inte blir mer än vad som redan varit, ja, det var det tyngsta jag behövt göra på väldigt länge.

(Jag övervägde att inte tvätta, men slöt ett avtal. Jag träffar honom igen)

Etiketter: Förtjust, Krokstrandsfestivalen, Sommarkväll