Jag gjorde för några dagarn sen ett inlägg på Sherlock Investigations med titeln "I should just be my own best friend and not fuck myself in the head with stupid men", just då kändes det befriande och helt logiskt. Men när jag efter några dagars uppehåll läste det otroligt korta och under-ytan-bittra inlägget förstår jag att det inte alls var särskilt logiskt. Inte om man inte är jag själv, som faktiskt kan se och höra och som faktiskt (i alla fall oftast) förstår vad som pågår bakom mitt pannben.

Så tillåt mig nu försöka förklara vad jag menade.

Den senaste tiden... eller näe, låt oss gå ca 5-6år tillbaka, så har det verkligen inte gått bra för min del på den däringa kärleksfronten. Under den här perioden har det väl funnits några enstaka pojkvänner som vid tillfället kändes ganska bra att kalla pojkvän men som man i efterhand frågat sig själv "vad fan var det för ett förhållande?" Summan av kardemumman; jag har raderat ut diverse förhållande pga diverse otroheter, avundssjuka, allmänt bristande respekt etc... och påstår nu att jag inte haft någon riktig pojkvän alls, utan snarare olyckliga tidsfördriv.

Det är inte så att det under den här perioden, utöver tidsfördriven, inte fanns friare och uppvaktare av alla de sorter. Det var bara det att jag var för blind, olycklig och osäker i mig själv för att kunna uppskatta dem och faktiskt förstå att de faktiskt ville ha mig. Jag har nog faktiskt varit ett mardrömsobjekt att bli förtjust i.

Ja, i vilket fall. Efter det gått käpprätt åt helvete med en av många, bestämde jag mig att nu jävlar tänker jag inte lägga mer tid på det här. Kommer det så kommer det. Varefter jag så klart gick och blev förtjust... i en prick (läs det som engelskans prick - idiot - och inte svenskans prick - som i mönstret).

Efter incidenten med mr Prick, har några andra pricks kommit och gått. Folk som lovat äventyr, men som visat sig vara skit. Hade detta varit en rättvis och juste berättelse så hade skit fått skit som skit ska ha. Men det här är ingen rättvis berättelse och just därför äter jag all skiten själv.

Karlar har haft flickvän - efter att ha självklart och självgott fått mig att tro att någon sådan inte fanns. Karlar har brutit kontakten. Karlar dejtat mig för att komma åt min väninna. Karlar har lovat dryt och heligt, men levererat dynga. Karlar, karlar, karlar...

Jag har slutat förvånats. Och bitterheten har faktiskt blivit så syrlig att den tagit överhanden och förvandlat ångesten över att det skulle vara jag det var fel på till rent och skärt begär efter voodoodockor.

Ja, jag tror att om manusförfattarna till Glamour skulle ringa och fråga vad de skulle kunna göra för att krydda till sin såpa så skulle jag fylla tre säsonger baserat på mitt eget liv... lätt.

Så härom dagen så blev jag bitterbitterbitter på den manliga halvan av befolkningen och jag tänkte säga upp min bekantskap med den när ännu en guldprins blev en vårtpadda. Jag funderade på att flytta till Långtbortistan och bilda en Amazonby.


Där. Då var det förklarat.

Död åt den som säger att jag inte har rätt att vara bitterfitta!

Etiketter: Head Fuck