|
Hellre trött och tagen än död och livlös
Jag tittade igår igenom bilder som jag hade lagt upp på bilddagboken. Främst tittade jag på mig själv, when I’m down and feeling blue, that is what I like to do. Jag letar liksom spår av förändring... som om nyligen uthärdade eller upplevda saker skulle sätta ärr i ansiktet. Det som var mest "som att daska ett brunstigt sjölejon på baken med ett fuktigt salladsblad"* var följande två bilder:  Det är samma person - nämligen jag - på bilderna, men ändå inte. Det första fotot är taget för snart 2 veckor sedan. Det andra är från igår. För två veckor sedan kom jag på mig själv med självsvält, ett beteende jag trodde att jag lagt på hyllan för länge sedan. I vilket fall slogs jag av hur tydligt det syntes ändå att jag inte mådde bra fysiskt. Hyn, vikten... Två veckors svält syns(!). Om man tittar på den andra bilden kan man se att jag har återfått mitt puppy-fat, det runda ansiktet. Jag tycker att man ändå kan se att båda varit med om mycket, men den unga kvinnan till höger ser ändå ut att vara den starkare av de två. Som om hon är på väg ur någonting. Höger-flickan ser ärligare ut. Ögonen må vara trötta. Men hellre trötta än döda. * Som Mark Levengood sa i sitt sommarprogram. Etiketter: Konstigt |
|
» kommentera? » tillbaka upp |
