 ...and caviar's far too bitter Jag vet inte om jag egentligen borde erkänna hur patetisk jag är. Här sitter jag och vältrar mig i my own selfpity och är grinig på folk som inte svarar på meddelanden och på mig själv för att jag inte orkar ringa fatt på dom och ta dom i örat. Kanske för att det känns som om jag inte får/borde. Det är en fråga om principer och stolthet. Om jag kan skicka ett meddelande till dom kan dom göra samma sak för mig. Samma sak med telefonsamtal. Kan jag ringa kan dom ringa mig men likväl förbaskat gör dom inte det. Om man bryr sig om någon kan man ta sig tiden. Så to hell with them. Det är jobbigt det här med att sitta inne på information som man inte kan/får dela med sig till alla. Speciellt om det något som man helst skulle vilja skrika ut till alla, men som man av förtroende och lojalitet valt att inte göra. Just idag har dessutom jävligt svårt att sitta still och ta det lugnt med saker och ting. Jag är så jävla otålig. Kanske mest för att jag tror på det här och är helt övertygad om att det kunde bli riktigt bra. Men jag vill inte göra som sist, det blev ju katastrof. Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande tar på mig hela ansvaret för att det blev som det blev. It takes two to tango eller vad det nu är man säger. Fuck Neverland. Nu saknar jag röjj eftersom jag är trött på att sitta ensam hemma och titta på tv. Jag är för helvete i Uddevalla och var är alla? Har jag inte offrat diverse nattetimmar till att sällskapa och sedan ändå krälat upp ur sängen morgonen efter för att jobba? Varför kan ingen göra likadant för mig? To hell with that. Har föresten börjat på en sån där nedrans 30-lista. Mest för att alla andra gör det och att jag har tvång. Har märkt att dagen idag inte är en bra dag för sånt. Bara bittra hemligheter och saker i stil med det... Jaja. Dock ska jag avslöja hur jävla patetisk jag är just nu... Gissa vad som rullar på min winamplista? Jo Amy Diamond. Hur kul är det? Etiketter: Neverland |
|
» kommentera? » tillbaka upp |
