Insomnia


Jag har börjat traska runt i gamla spår. Sömnlöshet, ångest och leda. Jag tror att mycket beror på situationen som uppstått runt min VFU.

Igår kunde jag absolut inte sova, trots att rummet var precis så där lagom svalt som jag vill ha det och kudden var otroligt mjuk och inbjudande. Jag vred mig tills klockan blev två då jag började bli mörkrädd och försökte få tag på någon som ville hålla mig sällskap. Slutade med att jag hamnade på MSN via mobilen och skicka meningslösa, konstiga mail till folk. Man vill ju inte ringa någon så där mitt i natten så man håller tummarna att folk ska vara lika sömnlösa som en själv och sitta vid internet.
Pratade med Tommi, vilket jag inte gjort sedan jag kom hem från Island. Fattar inte riktigt varför han var inne på msn en lördagkväll klockan 1 (som den är på island). Jag saknar lite grejen med "manlig" vänskap. Om man ser genom tiderna så är det ytterst få av mina levnadsår som spenderats med en kvinnlig vapendragare. Jaja.
Sedan drog han ialla fall för att sova och jag blev ensam kvar. Det var då de konstiga ångest mailen började skickas.

Sedan loggade Matilda in och tyvärr fick hon ta emot en hel klagosång i flera stämmor. Vid den tidpunkten kändes allt jävligt hopplöst och jag grät till och med. Kläckte ur mig den oerhört egoistiska kommentaren:

"...jag har er hellre i garderoben än i Amsterdam"

Shit. Det är ju iofs sant, men jag är också, å andra sidan, så extremt glad över att det går bra för dom där nere och att dom trivs. Det är liksom som ett litet ljus i en lång tunnel. Det känns som evigheter tills dom kommer hem eller tills jag får chansen att åka ner själv och jag saknar dom. Det är sjukt det där med att man egentligen aldrig vet vad man har tills det är mil bort.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag hade väntat mig när jag väl kom tillbaka till Uddevalla igen, men jag hade nog en rosaskimmrande bild av hur mobilen skulle översvämmas med meddelanden och samtal från folk som ville umgås. Men det händer inte. Och kanske är jag lite besviken över det.

Jag är så trött på allt. Jag är trött på att inte ha någonting att göra. Att inte veta hur det blir eller hur saker och ting kommer lösa sig. Trött på att vara ensam. På att må dåligt.
Jag är trött på att allting jag blir inblandad i faller samman. Jag är trött på att vara självupptagen. På att aldrig duga. Trött på bullemi.
Jag är helt enkelt så trött på mig själv. Men oavsett hur trött och stressad jag är över saker och ting så känns det som om det är väldigt få saker som jag faktiskt kan göra någonting åt. Kanske, om jag inte vore i det tillstånd jag är just nu, så skulle jag kunna lösa det mest. Men just nu ser jag faktiskt inte hur det skulle gå till.

Etiketter: Insomnia, Matilda, Rufus Wainright