Okej. Skulle jag vara extremt mesig om jag erkände att jag just nu är mest rädd för att min framtand ska trilla ut? För om jag skulle det, så erkänner jag inte.
Jag och min framtand har ett mörkt förflutet tillsammans. Eller tja... halvår eller vad det nu blir. Den har tagit mycket stryk, men en kväll fick den nog och bestämde sig för att dö. Den är i princip död nu, nästan i alla fall. Så jag har fått operera tanden och ska snart göra det absolut sista (förhoppningsvis) ingreppet. Inte nog med att jag har blivit nojjig över tanden, jag har fått tandläkarskräck också. Jag brukade aldrig tycka att det var farligt, men det var efter dom två första gångerna som jag blev så rädd att jag inte viste vart jag skulle ta vägen.
Första gången sprang jag till Marie och drog ut henne från lektion och skakgrät lite. (God Bless You, M!)
När bedövningen släppte fick Johannes bära mig till en bänk för jag var helt paralyserad. Killarna i klassen var jättegulliga och tog hand om mig tills jag gick hem. Andra gången hade jag förberett mig ordentligt så jag hade med mig diverse smärtstillande och blev halvt hög på köpet.
Jag vet inte riktigt. Men hela den här tandaffären har gjort mig mjäkig och softskinned. Nu ser jag sprickor i tanden och är skitskraj för att den ska antingen bestämma sig för att hoppa eller att tandläkaren bestämmer sig för att dra ut den. Jag är 19år, jag ska inte tappa mina framtänder än på ett tag. Jag vill inte ha glugg. Som jag sagt innan måste man vara rätt charmig och karismatisk för att bära upp en glugg. Och det är inte riktigt min grej.
Tanden får mig ialla fall att sluta tänka på jobbigare saker.

Jag satt precis i eftertexterna och filosoferade över framtiden, när jag fick ångestanfall igen. Inte lika häftigt som i natt, men ändå. Jag kom fram till att jag skulle bli så jävla bitter och deppremerad om saker jag önskar ska hända inte kommer att hända osv.

Etiketter: Tandvård