Jag hatar när hormoner i överflöd cirkulerar i min kropp som idag mest känns att vara av storlek späckhuggare. Jag hatar mens och jag hatar PMS.

Jag pendlar från lycklig till olycklig till förtvivlad till förbannad till... och det går på två blå. Inte ens jag hinner med utan blir lika förvånad som omgivningen vid humörbyte.

"Vänta nu?! Är jag jag förbannad??"

Denna veckan har dessutom varit extrem i jämförelse med vad som brukar vara. Känslor och hormoner till höger och vänster och inget makes any kind of sense at all. Jag känner mig jobbig. Jag känner mig oberäknerlig. Jag är den ambivalenta sambon som kommer hem och sätter hushållet i skräck. Jag är terroristen som håller mina vänner (och till en viss del mig själv) gisslan i mitt PMS-inferno.

Idag har jag önskat mig barn, vilket sedan konstaterades att det inte vore smart. Inte alls smart eftersom jag antagligen skulle bli gravid denna vecka och ångra mig nästa. Det tar ju trots allt nio månader att göra ett barn, barn i definitionen barn utanför magen. Med den natur som mig nu beligger är jag rädd för män. Kanske är den mest effektiva raggningsrepliken just nu: ska vi göra barn? Jävla spökhormoner!

Idag har jag lyssnat på Håkan Hellström och varit kär...

Idag har jag velat kväva folk bara därför...

Idag har jag maniskt diskat plåtar bara därför...

Och kan någon förklara för mig varför just jag måste gå upp en hel kupa i BH-storlek?! Nej. Jag trodde inte det. Jag har inte heller något svar på just den frågan. Dock vet jag nu varför det inte finns roliga, lättillgängliga underkläder för storbystade som inte vill lägga ut multumförmögenheter och det ska jag tala om... storbystade med häftiga underkläder skulle bli det ultimata vapnet. Därför!

Nu märker jag hur min förmåga att använda ord börjar förtvina. Så jag ska återgå till min maniska städning och mitt bitter-te.

Etiketter: Bajs, PMS'et, Vapnen