Idag går till historien som en bra dag.

Jag vaknade och när de andra åt lunch åt jag frukost. Kebabtallrik. Vem är jag att klaga liksom?

Vi beslutade att ett gemensamt boende skulle skaffas. Jag, Lotchen och Texas blir världens bästa sambos och ni är varmt välkomna på inflyttningsfest.

Om det skulle finnas någon där ute som läser det här och som står utan lägenhet fr.o.m: Februari, så kan det eventuellt finnas ett rum i en jättefin 7:a. Varför bo någonstans i resten av världen när man kan bo i Karlstad? Går 7:an i lås kan vi utlova värsta bra sambogänget och öppen spis i vardagsrummet. Vi behöver en till för att klara första månaden. Kom igen! Du vet ju att du vill!

Jag ringde på 7:an igår och anmälde mitt intresse. Jag blev ombedd att återkomma på fredag. Så det ska jag. Det är en sjukt festlig lägenhet den där 7:an. Ett perfekt upplägg för ett finfint wannabee-kollektiv. Centralt är det också. Typ som jag bor nu fast åt andra hållet.

I vilket fall. Efter kombo-frunchen så åkte jag upp till universitetet och skrynklade hjärnan. Idag pratade vi om de otroliga framstegen jag gjort på de två månader vi träffats. Då blev jag stolt. Hej framsteg! Sånt gillar vi.

"Är du medveten om hur det här formar din framtid?"

Nej. Det har jag inte tänkt på. För jag har knappt tänkt frammåt. Jag har drömmt om framtiden. Men jag har inte tänkt realistiskt om den. Men så är det. Går det så här kommer jag faktiskt må gott i framtiden. Jag är på god väg.

Nu tar vi en snabb paus för te-hämtning och refklektion.

Så. Nu fortsätter vi.

Jag har ju märkt att det går frammåt i tänkandet. Inte för att jag tidigare varit korkad och totalt slut i huvudet. Men jag har inte varit realistik och inte heller rationell i hur jag låtit mina tankar och idéer sväva runt omkring mig själv. Jag har många gånger haft diskussioner med mig själv på insidan om diverse tillkortakommanden, men jag tror aldrig att jag någonsin vunnit mot mitt överjag och mitt det.

Min psykolog gav mig förra sessionen uppgiften att skriva ner mina diskussioner och när jag är klar lägga dem åt sidan ett tag för att sedan återkomma och se om det som sades var rimligt.

Så det var vad jag gjorde härom dagen. När jag hade satt punkt, så blev jag förvånad över det faktum att jag... faktiskt... hade vunnit diskussionen. Jag hade dragit killerargumentet som fick de andra sidorna att tystna.

Okej. Jag är fan inte perfekt. Men det som inte är perfekt behöver inte vara fel. Och han vill ha mig. Alltså gör jag något rätt. Alltså är jag rätt och "inte perfekt" räcker.

Hejhopp. If you want me, I must be something right. Så deså.

I vilket fall. Så stärkt av framgång och med en stor kram i backspegeln så kunde jag dra mig hemmåt, nöjd.

Jag fick bioryck. Det får jag ibland. Texas konstaterade att det här var tredje veckan i rad som jag var på bio. För bio blev det. Yes. Med bara Texas och jag i hela salongen lekte jag rebel without a cause och hade mobilen påslagen under hela föreställningen. Den snälla killen som sålde biljetterna sa att vi faktiskt fick sitta var vi ville, men vi satt där vi skulle. Eller Texas satt där han skulle. Jag satt på andra sidan om honom.

Surf's up!

Efter bion gick jag hem till mig och pratade med mor min. Berättade att jag tänkte säga upp min nuvarande lägenhet och satsa på något annat, samt att allt löst sig med min VFU.

Fnittrade åt mina vänner bönderna och efter Heroes hamnade jag här.

Min virtuella pojkvän har gått och lagt sig sedan länge och jag har sedan vårt farväl druckit te och gottat mig i att skriva det här inlägget.

Summan av kardemumman: Idag har varit en bra dag.

(och ja. Jag tänker fortfarande skriva om helgen som gick, men jag måste fortfarande tänka ut hur jag ska knäcka den nöten. För den är lite klurig.)

Etiketter: Duktigt, Herrskapet, Insikten, Så som det alltid borde få vara, Uppdatering