Igår natt fick jag besök av Ensamhetskänslan.

Den tittar förbi då och då. Nu på den senaste tiden har den slagits bort och kommit allt mer sällan. Men de gånger den dykt upp för att stanna har den slagit till med desstu större kraft. Nästan en orkanvarning.

Igår tittade den alltså förbi... och jag kände mig otroligt ensam.
Nästan ensamast på jorden.

Mitt upp i allting, när allting fladdrade som värst, så slogs jag av tanken att jag inte på något sätt är berättigad att känna mig ensam. För, trots allt, så är listan på friare lång och jag går inte ut på krogen utan att bli raggad på minst en gång.

Och detta skulle alltså vara en räddning?!

Jag blev arg. För vad har ensamhet med antal möjliga partners att göra? Som om ett one night stand draget direkt från krogen skulle göra bot på tomrummet? Som om att bli dyrkad skulle ta bort avgrundskänslan?

Nej. Inte alls.

För jag känner mig ensam när jag är ensam för att jag är ensam i mig själv. Jag kan inte vara mitt eget sällskap. Jag kan inte hålla mig själv i handen. Jag kan inte vara min egen vän.

Somliga har problem med att vara ensamma för att de är sociala lejon som måste ha människor runt omkring sig. Jag har problem med ensamheten för att jag inte känner mig själv.

Tänk dig att du sitter i ett tomt rum, tätt intill en människa du inte känner. Det kan bli lite stelt. Tänkt dig då att den personen som sitter bredvid dig är du själv.

Jag menar inte att jag inte har koll på mig själv. Att jag inte förstår mig. För det jag gör jag. Jag vet hur jag reagerar på olika saker och vad jag tycker och tänker. Men på samma gång har jag ingen riktig relation till mig själv.

Jag vet att det är löjligt och befängt och jag vet egentligen att jag inte alls är ensam. Men efter att ha levt så länge och definierat sig själv genom andra. Att sett sig själv genom vad man trott varit andras ögon, men i själva verket varit sina egna föreställningar om hur man tror andra uppfattar en. Att vara beroende av bekräftelsen av andra.

Min psykolog säger att hon blir glad när jag blir arg. Att det är ett tecken på att jag har utvecklats från när hon först träffade mig och jag samlade känslor på burk i källaren som också kallas hjärtgropen. Hon säger att det är ett tecken på att jag börjar repa mig. Speciellt stolt är hon när jag är arg och gör saker. Som skriker och slår saker. För då slår jag utåt och inte inåt.

Jag var arg igår. Jag var arg för att jag tänkte att min ensamhet definieras av hur många som visar sitt intresse på det romantiska planet. I farten rök min fina glasskål som jag fått i present av min syster. Så arg var jag.

Och sedan blev jag glad för att jag tog diskussionen med mig själv. Att jag satte ner foten och slog ifrån istället för att direkt lägga mig ner i fosterställning och tyst tigga sparkar. jag var rätt så där gottig nöjd. Svart humor-nöjd.

Vem fan är jag att försöka fastställa en människans (läs; mitt) värde?

Bara en tanke.

Etiketter: Fånerier, Insikten