Har jag blivit en av dem? En sån där som strosar gågatan fram dragandes på en chic city weekend bag, fnittrandes i telefon samtidigt som den där specialbeställda frappucinon a la de-caf blablablablablabla... dricks väldigt moderiktigt och väldigt Carrie-like.

Ska erkänna att jag trots ovanstående sarkasm finner glädje i att stoltsera med en "konstig-namn-kaffe-i-fräck-engångsmugg-med-valfri-kaffehus-logga". Det är trots allt lite häftigt att gå och dra på en mocha frapino à la coffee cup... Men egentligen;
Vem fan vet att mitt häftiga frapinoköp faktiskt är en äkta märkesfrapino?? Och vem fan bryr sig? egentligen?!

Vad är det egentligen för häftigt kvar med att känna sig som en del i Sex & the City gänget om ingen annan inser att man just beställt en "konstigt-namn-kaffe" to go?!

En annan grej är det här med namnen... och att man sedan kan dem?!?

Namnen låter skitbra när man slänger ur sig dem över disken och det ser ut som om man druckit den här sorten flera huuuuuuundra gånger. Men som sagt; vem annan än jag och snubben som står och gör en miljon konstiga varianter av kaffe per dag, vet att detta är just en sån där kaffe som man blir häftig utav??

Am I one of those legally blondes?

Det slog mig just att jag precis haft en hetsig utläggning med mig själv om... kaffe...
Bravo! Starkt jobbat!

Jag besparar er läsare därför mödan, besväret och tiden att läsa vad jag tycker/tänker om överfyllda kupéer på tåg (för vad spelar det egentligen för roll om man bokar kupée och alla utan biljett väljer att sätta sig och trevligt trängas i kupéen tillsammans med mig? Bara en fråga!).

Gnällkärring? Ja visst!

Men jag överlever! ;)

Etiketter: Kaffe, Tåg