Mew - the Zookeeper's Boy


Inatt drömde jag att jag skulle gifta mig. Det var helt spontant och med en kille som jag aldrig, aldrig, aldrig ens tänkt tanken på att ens inleda ett förhållande med. Jag har inte tänkt på Agnebergs (mitt gamla gymnasie) invånare på evigheter, så det var (o)lustigt att jag skulle gifta mig med honom.

Det var inte så att vi var kära eller något, vi bara kom väldigt bra överens och vi tyckte att det var en bra idé. Hans familj var överlyckliga över det hela dock. Min familj förstod inte.

Det var jättestort. Kyrkan var som en stor katedral med tinnar, torn och hur många bänkar som helst som fylldes med förväntasfulla gäster. Jag och min blivande make minglade runt... Jag tror inte riktigt att vi ens visste vad som skulle hända eller i vilken ordning allt skulle göras. Giftermålet hade besämts dagen innan.

Jag tror ingen riktigt förstod någonting, faktsikt. Vid ett tillfälle, när jag byter om till den vackraste brölloppsklänningen du kan tänka dig, så frågar en av mina brudtärnor om jag verkligen älskar min fästman och jag svarar,

"Nej. Men han är bra kille. Han får mig att skratta och vi kan prata. Man får inte så många chanser i livet och det här är ett bra parti för mig"

Därefter dyker Lotta upp, suckar och mumlar att jag fortfarande bara är 20 år gammal. Sedan fixar hon till slöjan och vi går ner för att sätta igång vigseln.

Jag vaknar med en känsla av att vara tillfreds med allt... vilket är en skön kontrast till diverse febermardrömmar som jag det senaste vaknat kallsvettig från. Men hur tusan kan jag vara tillfreds med det?

Är det så att jag faktiskt ser på kärlek och partnerskap på det sättet? Det går inte riktigt ihop med mina romantiska planer för livet och drömmar om hur jag kommer hitta den stora passionen... Men samtidigt får det mig att undra om jag faktiskt inte skulle "nöja mig" med något som känns mer som ett välutvecklat vänskapsförhållande snarare än en passionerad kärleksrelation. Kanske vågar jag inte vänta på "den enda"? För kanske finns det ingen sådan... och då har man kastat bort något som skulle vara helt överkomligt och ändå bra. Tror jag verkligen att "den enda" finns?

Jag vet inte... ?!

Etiketter: Drömmar