About a boy GIRL & inlägg nr. 200!

Eftersom ICA stängde en timma tidigare än vad jag mindes författades detta inlägg på baksidan av en lektionsplanering från mr Wherrity's phonetics lektion nummer 1. Och eftersom ICA stängde en timma tidigare än vad jag mindes äter jag istället för choklad en grapefruktshalva. Nyttigt värre. Kanske borde jag vara glad över att min "åh-jag-är-så-sugen-på-något-promenad" inte bar brun frukt då jag beslutat att nu jävlar(!) ta tag i mitt liv, bli lite solbränd och gå ner några kilon i hopp om att den nästintill obefintliga självkänslan ska infinna sig. Precis som om självkänslan skulle sitta i hudnyanser och tappade kilon, men jag hoppas i alla fall på något sorts genombrott... Och det kan jag erkänna. Konstigt att man är så jävla ytlig när det kommer til en själv.

Dessutom tror jag att mitt "åh-jag-är-sugen-på-något" mer bottnar sig i leda och berodende snarare än genuint "jag-förtjänar-det-här". Leda eftersom det verkligen inte finns något kvar att göra i Uddevalla att fördriva tiden med, då allt håller på att förflyttas ner till Varberg. Och beroende... ja, måste man förklara sockerberoende? Har märkt att jag har som svårast att kontrollera min ätstörning när jag är uttråkad. (Som om att tröstäta och spy skulle vara ett slags tidfördriv. Tsss) Jag tror att det kan ha att göra med att jag får aldeles för mycket tid att tänka på saker som jag annars lyckas att inte tänka på.

Vad gör jag då i Uddevalla? Jo, det är den där tiden på året då alla små lärarkandidater åker ut till skolorna för att se det som de lärt sig praktiseras i verkligheten.

När man snubblar omkring och försöker hitta tidsfördriv i ett näst intill tomt hus så blir det glasklart hur sällskapssjuk Karlstad gjort mig. Jag brukade inte ha några som helst besvär med att vara ensam och har väl inte det nu heller. Men i Karlstad är det en annorlunda slags ensamhet. Det finns alltid ett slags säkerhetsnät. Bara VETSKAPEN om att det finns några/någon i samma stad, på gångavstånd gör det hela mindre farligt. Men i Uddevalla vet man inte riktigt vem som är eller gör vad eller ens om det finns någon "vem" där...

När man inte har något annat att fördriva tiden med än att ligga på terassen och pressa fram en solbränna, så har man en jävla massa tid att tänka på olika saker. Jag har inte haft tid att tänka på viktiga saker på ett tag, ialla flal är det så det känns just nu. Och ju mer jag tänker på det, ju räddare blir jag för att bli gammal (och just nu är jag faktiskt livrädd). Det är kanske inte åldrandet i sig som är det läskiga, utan att det finns en risk att man blir gammal utan någon vettig vid sin sida, må så vara älskare och/eller vän, som jag kan prata med. Det senaste har jag bara sprungit in i gamla par som inte verkar ha någonting alls att säga varandra. Jag vill verkligen inte bli gammal ensam, ännu mindre ensam tillsammans med någon. När jag tänker på framtiden ser jag just nu inte särskilt mycket, det ligger alldeles för långt fram för att kunna kännas verkligt, men jag HOPPAS i alla fall att jag att jag under min livstid kommer att hitta någon som jag på riktigt kan samtala med. Vad annars finns där? Jag vill ha någon som utvecklar mig, som jag kan utvecklas tillsammans med och som jag utvecklas av att umgås med mig. Den utvecklingen bör inte upphöra, utan fortsätta tills det tar slut (läs: någon dör). Det är mitt idealförhållande (återigen älskare eller vän)

Jag vet egentligen inte varför jag kände ett sånt behov av att få det sista nedskrivet, det är väl bara så att det är vad jag tänkt på det senaste...

PEACE OUT, BITCHES!

Etiketter: Ensam