Okej. Detta blir ännu ett långt jävla inlägg, bara för att jag inte haft energin att skriva något annat. Vilket suger. Men ändå. Det är inte över och aldrig för sent förrän det är över och för sent. Ni behöver ju inte läsa allt på en gång.

Jag har precis insett att jag inte gjort Dolly rättvisa. Så jag tänkte att vi börjar därifrån... Tisdag. Vaknade upp i Varberg. Hade denna gången tagit med mig en egen kudde (Yes, sometimes I'm only a little bit stoooopid) så jag sov som en gris. Förutom när Grotulf (aka Dora) sov som en gris, snarkade och gjorde konstiga ljud. Då sover man inte. Möggen (aka Celeste) var glad att se mig. Jag var inte lika glad över tungkyssen, så där tidigt på morgonen. Nej tack. Dessutom var jag skitsur eftersom jag drömt att min lillasyster förfört en av mina friare. Det gick över efter ett tag. (Jag kastade ut båda i drömmen och splittrade ett band. Inte så lyckat, men (hämn)den var ljuv.)

Jag ville att min syster skulle färga mitt hår innan vi åkte till Göteborg, men det blir liksom aldrig av. Av någon anledning hade jag dessutom köpt svart hårfärg och var lite tvivlande till det svarta, även om det säkert skulle klä mig. Jag har ju nästan redan svart som det är nu.

I vilket fall blev det förr eller senare eftermiddag och jag och lillasyster satte oss på tåget till Göteborg med pirr i magen. Hur många får se DOLLY PARTON live? Hmmm. Inte många. Vi mötte upp med storasyster och åt sushi på centralen. Därefter blev det sko-sightseeing och vi porrade oss i vårens skomode som är otroligt depprimerande för en fattig student som jag. Jag vill helst ha allt och allt har jag verkligen inte råd med. Vi gick bort mot Scandinavium med fjäderlätta steg allt medan jag berättade om Kid Down helgen för min storasyster, som av vår gemensamma moder fått höra att Kid Down skulle vara ett pop-metal-rock-indie-techno-folk-band. Kanske lite snett... Eller hur?! Dolly hattarna var snygga värre. Men det snyggaste jag fick se på hela kvällen var en liten, liten dam med väldigt stort hår och stor mun som sjöng så hjärtat brast. Det var också väldigt komiskt att sitta mellan en storsuckande lill-gammal lillasyster och en lyckligt fnittrande storasyster. Jag var den av oss tre som var mogen och med tårar i ögonen dansade med till "9 to 5" och sjöng för allt vad halsen orkade till "Joelene" och "Here you come again". Dolly, Dolly... My cds will never sound the same again! Dolly gick på scen 19:40 och gick av den 22:15 och gjorde att mina 570 svenska kronor som jag investerat blev de bäst investerade pengarna på länge.

Efter blev det paniiiiik. Tåget till Varberg gick 22:40. Jag och den lilla systern sprang och lyckades på något vänster ta oss från Scandinavium till Centralen på 15 minuter. Mina lungor gjorde ont och jag hade blodsmak i munnen. Men det var det värt.

Onsdag. Beslutade mig för att kravla ur sängen någon gång runt 10 i hopp om att lillasystern nu skulle färga mitt hår svart. Jag hade under natten drömt hur mitt hår blivit korpsvart och att Dolly Parton berömt det, så jag var ganska inställd på svart. Men lillasystern var stressad så vi struntade i det. Sa tack och adjö till systern som skulle tillbaka till Gotland, men fick panikspringa ner till stationen och återlämna den kvarglömda MP3-spelaren. Jag är nog den bästaste systern... med några undantag.

Efter det tog jag hundarna på en låååång promenad till havet. Som jag saknat havet!! Var nere vid fästningen och sprang på gräsmattan i över två timmar samtidigt som solen gjorde havet guldglittrande. Ja, jag var ganska nöjd med livet just då. Sen gick vi hem.

När mor och far kom hem bestämde jag mig för att jag skulle färga håret själv. Men när mor fick höra att jag tänkte färga håret svart blev det hosthost och nej nej. Hon ville betala för en ny färg... men jag betalade själv. Jag insåg väl någonstans att sannorlikheten för att Dolly Parton skulle berömma mitt svarta hår var ganska minimal. Så jag tog hundarna i koppel och gick iväg till ICA.

Sen när jag väl kom hem var jag för trött för att färga hår och tittade på Grey's Anatomy istället tillsammans med min mamma.

Torsdag. Vaknade och än en gång sken solen. Egentligen var planen att jag skulle träffa Miriam i Göteborg och sova hos henne. Men hon gick inte att få tag i. Så jag vågade inte åka iväg.

Tog än en gång hundarna till fästningen och lekte ca 1,5 timma, medan solen sakta försvann bakom kalla moln. Gick hemmåt, med Lotta i mobilen via SMS

"Jag vet inte riktigt vad jag gett oss in på..."

Näe, det visste inte jag heller. Men tanken på att åka till Åmål på lördagen var rätt spännande.

Fick till slut tag på Miriam, men då gick inga bra förbindelser och min energi hade sjunkit i botten tillsammans med humöret. Dessutom hade min mamma varit söt nog att investera i räkor och gott bröd, eftersom hon vet att jag älskar det.

Färgade tillslut håret med den kvällen innan inköpta färgen, kom ut ur duschen och hörde mor och far gräla. Blev helt tokigt nervöst vilket jag tror bottnar i ett minne från när jag var liten och min mor försökte kasta en vas på min pappa under ett gräl. Vågade inte gå till mitt rum utan satt i handduk framför datorn och spelade musik för att inte höra. När sedan far kom och jag konstaterade att de hade grälat svarade han att de bara "diskuterat semestern". Jag vet inte om jag skulle kalla det diskussion. Men visst.

Fredag. Vaknade tiiiiidigt och packade ihop det som jag haft med mig. Tanken var att jag skulle åka med far och bli droppad i Göteborg hos Miriam och sedan ta mig själv till Uddevalla. Jag och Miriam spenderade en eftermiddag med mat, fika och seriöst snack. Lustigt nog hamnade vi ett bord ifrån mina gamla barndomskompisar som inte kände igen mig... tror jag. Pinsamt nog var ju en av dom inte bara kompis utan den återkommande sommarflörten från några år sedan tillbaka. Tjoho!

Sa hej då till Miriam och blev lite ledsen. På bussen mot Uddevalla sjönk humöret ytterligare och jag blev morbid. Satt och funderade på om mina föräldrar förstod vilka de skulle ringa om jag skulle bussen skulle krascha och jag skulle dö. Eller var det kanske bättre om min lillasyster ringde? Vem skulle leverera det bäst?

Blev också smått sur på Charles eftersom han inte svarade på mitt "jag är morbid och halvt förstörd" meddelande.

Mötte upp med käre fadern som ville bjuda på sushi. Sushi tackar man aldrig nej till. Inte med pappan i alla fall. Dock var jag inte jättekul sällskap. Jag hade stress-/deppont i bröstet och kunde knappt andas utan att det stack till. Klagade över diverse situationer och nästan grät.

Ibland är jag hopplös.

Tog mig samman, fick en kram och gick sedan till Charlie som jag och Katharina skulle se på film hos. Vindruvor, chips och Shark Tales blev resultatet. Jag orkade inte riktigt med vin även om en fylla kändes behövlig. Vinet intas någon annan gång, aight Charlie?

Gick hem. Pappan hade gjort te och köpt jättegott bröd. Somnade tillsammans med Grotulf och Möggen i föräldrarnas stora säng, medan pappan som skulle upp tidigt sov på soffan.

Det finns liksom ingenting kvar av mitt gamla rum.

Lördag. Vaknade och visste inte var dagen skulle sluta så jag beslutade mig för att somna om.

Drev sedan omkring lite och var sjukt sugen på äggost. Jag blir alltid sugen på äggost när jag vet att jag ska till Uddevalla. Ville att fadern skulle följa med ner till musee-cafet och äta äggost med mig, men han hade inte tid. Han tyckte att jag skulle gå iväg, ringa någon samt bestämma mig för var jag skulle spendera kvällen.

Miriam hade erbjudit utgång och vid den här tidpunkten såg Åmål dystert ut. Men helt plötsligt slog det om.

Och mer plötsligt satt jag på tåget till Åmål.

Det skulle bli en helkonstig kväll. Festen vi skulle på hölls till (Kid Down) Davids flickväns ära och vinet flödade. Jag blev jättenervös, speciellt när jag gjorde entré och pojkarna jag delat hotellsäng med stirrar med stora ögon och konstiga leenden. Kan ju säga att första glaset gick ner smärtfritt snabbt... liksom det andra... och glaset efter det... för att inte tala om ölen... ja, ni fattar. Sedan började tokigheterna. Radiobilar kördes ner för trappor, twisterutmaningar hit och trevliga pojkar dit. Kom fram till att min mobil borde ha alkolås eftersom många konstiga och kanske rent ut sagt korkade sms skickades. Tydligen fyllesmög jag och Lotta ner till hallen, låg på golvet framför en spegel och konstaterade att vi var extremt jättefulla.

Lotta lämnade mig obevakad en sekund under vilken jag smet till twistermattan och tydligen engagerade mig i en kort twisterkarriär med diverse Kid Down-flickvänner. Jag har själv inga minnen av jag var inblandad i något twisterspel men har fått det bekräftat av diverse personer att så faktiskt var fallet. Antagligen var det också under denna bedrift som min tumme stukades vid roten och blev till ett ajjande och ojjande som fortsatte resten av kvällen. Lämnade av min packning hos Emil och fortsatte sedan till Åmåls hak(?) där jag lyckades stöta på en 18-åring(?) med flickvän. Förbannade DJ-snubben och snubblade sedan tillbaka mot min sovplats och konstaterade på vägen att jag tappat min piercing. Haha! Lyckat värre!

Så summan av åmåls-kardemumman var; en stukad tumme, en fylld SMS-inkorg, en förlorad piercing samt en redig rödvinsfylla... alltså EN JÄVLIGT KUL KVÄLL! Ja. Åmål var action!

Söndag. Jag brukar inte bli bakfull annat än på rödvin, så med tanke på exakt hur mycket rödvin jag fick i mig under kvällen tycker jag ändå det var konstigt att det inte var mer huvudvärk än vad det faktiskt var.
Halvvaknade helt övertygad om att jag bara drömt allting. Att jag inte alls var i Åmål och definitivt inte hade, återigen, festat med Kid Down. Men när jag slog upp ögonen och möttes av en kanins blick insåg jag att så vart fallet. Förvirringen var total.

Men för en gångs skull var det jag som fick mina minnesluckor ifyllda av Lotta och inte tvärtom. Lotta berättade om de mest bisarra saker som jag gjort och sagt och hjälpte mig att reda ut vad SMS:en jag fått från föregående kväll handlade om.

Till brunch serverades pizza, godis och påskmust, samt antagligen världens sämsta Beatles-skildring. I och för sig har nog John Lennon aldrig varit mer skrattretande än där. Vi önskade till slut bittert livet ur huvudrollen så att vårt eget lidande skulle ta slut.

Jag åkte hem till Karlstad och lovade mig själv att jag skulle återvända

Fick inhandla ett bandage till min onda tumme. Det är jävligt svårt att lägga ett snyggt förband när man skadat tumroten, men jag börjar nog få grepp om ett. Så där såg jag ialla fall ut när jag kom hem och satt och författade ett tack-mail till Kidsen Down...

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Nixpix. Det ahr inte hänt något särskilt idag, måndag, heller för den delen. Inte mer än att folk har sneglat svartsjukt på mitt rock-chica bandage.

Men ja, Lotta. Snart är det helg igen!

Etiketter: Charlie, Dolly Parton, Fest, Fylla, Göteborg, Kid Down, Lotta, Minnesluckor, Miriam