Jag skulle vilja tal om val och sånt, för jag har varit duktig -- jag sa mitt. Även om jag inser att detta stiger långt över mitt förstånd så har jag ändå sagt mitt och det känns bra att nyttja den röst som mig förvärvats. Ja, jag skulle vilja tala om val och sånt. Jag skulle vilja tala om hur besviken jag är på PPartister och SDemokrater. Men jag orkar inte lägga mig i just nu (även om jag, samtidigt som jag skriver det här, slänger både ett och två ögonkast på valresultaten)... folk får tycka, tänka vad de vill så länge de står för det. Jag vill bli känslosam och personlig nu, så om du egentligen vill läsa om val och valresultat: vänd om!

För att ge ytterligare en dimension har detta inlägg fått ett Soundtrack (Spotifylänk)

Det är lustigt hur det blir. I vad som känns som en evighet, en lång, lång tid i en överdriven och tillskruvad tappning, har jag väntat på att få höra den ultimata uppskattelsen i ord. Inte för att den inte finns där i fingertopparna och bakom valpögon...

...men distansen ställer till det. Det är svårt att vara med en fysisk människa som inte har lätt med ord. Det är svårt när det är just i fingertoppar och valpögon känslan sitter när man endast får ta del av dessa enbart under tidsmässigt avgränsade stunder, och all övrig tid är fast i vad man kan likna vid ett telefonlimbo -- så nära, ändå så långt bort. Det är svårt tro på fingertoppskänslan när man inte känner den. Det är svårt att tro när han är osynlig.

Och det är frustrerande att gömma sina egna ord under tungan och sött smakande fraser mellan tänderna, hugga dem innan de når dagsljus. Som att svälja den illaluktande, färglösa vätska flourtanten delade ut i små, vita platsmuggar och sedan gå och vänta på att frätas upp från insidan.

Visst kunde jag ha släppt på mig och mina principer... eller ja, princip kanske är fel ord, men ni fattar, visst? För det är inget sött eller ens tilltalande med att behöva övertyga sig själv om högre syften och väntan som belönas (speciellt när man inte själv kan se det hända, ens för inre syn) -- det hela är rakt igenom bittert. Jag har en självbevarelsedrift starkare än naturkrafter, en självkänsla lägre än havsbotten och ett bagage som tycker att det är bättre att vara tyst i hörnet än att bli skjuten på scenen. Och på den här fronten väger det tydligen tyngre än att vara ärlig mot sig själv, att erkänna att det som känns faktiskt känns och i just de propotioner som känns, oavsett vad som känns på andra sidan. Så burar man in hjärtat likt ett lejon på zoo, intalar sig själv att det inte ens är hälften så starkt som det är, att det mår bra där det är och jobbar andan ur sig för att hålla det så.

Åh, jag försöker inte skylla ifrån mig och inte heller försöker jag ursäkta det faktum att jag inte direkt har skött situationen jag försatts i på ett exemplariskt sätt (eller knappt ens godkänt). Jag försöker bara sätta ord på en press, stress och allmän oro som huserat i kropp och själ. För ja, jag kan se att jag inte varit i en idealisk sits, men jag har själv inte gjort mycket för att den ska bli mer behaglig... kanske snarare till och med tvärtom. Jag är en känslomänniska, men det betyder inte att jag är bra på känslor.

Och bara för att jag känner något betyder inte det att jag kan säga det. Jag vill inte vara först. Jag vill inte, jag vill inte, jag kan inte. Självbevarelsedrift.

Nu efter en evighet, efter en lång, lång tid i skruvad form är jag i alla fall äntligen officiellt älskad. De tre orden som jag längtat efter, suktat efter, trånat efter, åtrått är frigjorda. Och det lustiga i kråksången är att det var han som sa det först. Det är skillnad på skrift och tal... och det är skillnad på tal och tal. Det är skillnad på att viska det när någon sover och att säga det högt mitt på ljusa dagen...

...och jag vet inte hur jag ska ta det. Jag har aldrig varit älskad innan.

Etiketter: Känslosamt, Spotify