Det är sugigt. Jag brukade aldrig gråta. Nu gråter jag för ingenting. Det sägs att förmågan att känna en känsla ofta leder till helt register... och jag känner hela registret just nu. På samma gång. Då kan man gråta. För att lätta på trycket. Det är konstigt hur någon som egentligen inte är ens familj kan få en att känna ett helt register, ett helt kalas på en och samma gång. Kittel och smisk. Snusk och oskuld.

Trots att jag vet att den ljusare framtiden ligger mindre än en vecka framåt känns det ändå väldigt tungt med hej då. Jag vänjer mig aldrig. Även om karantänstiden efter blir kortare och kortare för varje gång, så vänjer jag mig aldrig. Om jag kunde leva nu och inte sen eller då, då kanske det vore lättare? Kanske om jag inte var en bomb, då kanske det vore lättare?

Allt är så fint. Rosa skimmer. Och jag är kär. Bara det att kärleken är där. Och där innebär mycket väntande, längtande och resande. Det är väl sådant man får ta för att må bra... för att få vara kär. Och jag känner någonstans att det få vara värt det... om jag får vara kär.

Nu ska jag suga på den här karamellen, because it tastes so good despite all the bittersweetness. Sen ska jag dricka te hos Caroline. Efter det ska jag berätta om eldsvådan i brödrosten, hög barnota och överkokta ägg.