Jag trodde det var undergången som närmade sig. Alla tecken fanns där. Armagedon. Men eftersom livet är så underligt och tar så många svängar så vet jag inte längre om undergången är så nära.

Jag trodde det var nära slutet på framgångssagan jag kallar mitt förhållande... make that distansförhållande. Men det verkar bättre ändå. Han är fortfarande bra och han får fortfarande mitt hjärta att fnittra pre-pubertalt när han kysser min panna. Vi är fortfarande bra... om inte bättre.

Jag trodde det var nära uppsägning i butiken. Men butiken ville ha mig. Kunderna ville ha mig. Jag ville ha dem, vilket jag insåg när krångelkunden kom tillbaka med en nyinköpt (nybakt) kanellängd - precis som jag vill ha den. Då blev jag rörd... och lite generad, men jag tog det som en man och grät inga tårar trots att riv-ivern dansade i huvud och själ. Jag har en bild, den kan ni få se, på den fantastiska kanellängden som fick mig att vilja stanna kvar. Nu förstår de mitt värde. Nu förstår jag mitt värde.

Nu sitter jag hos karln och är lycklig. Inte bara på vin, utan också utav känslan av att allt mer eller mindre är precis som det ska vara. Vissa avseenden kunde varit mer klockrena, men på det stora hela. Sammanhanget och den stora bilden är fantastiskt fin från den här sidan.

Tack, bug och bock.
Godnatt.