På botten av en svacka, där någonstans hittar man just nu mig. Jag trodde saker vände och att det skulle bli medvind. Men SMHI är inte alls att lita på. Fuck.

Jag borde torka mitt hår så det slipper stå åt alla håll och kanter. Okej att jag inte känner mig helt och hållet hel i kropp och själ, men ibland finns det tillfällen då det yttre inte nödvändigtvis bör spegla det inre. Kaos gör sig bäst i dammiga hörn eller bakom soffor.

Det är få saker som håller en flytande just nu. Och det i sin tur gör att man känner sig otacksam för jag har egentligen så mycket att vara glad över. Så mycket att det gör ont på ett nästintill destruktivt sätt att just nu inte kunna känna tacksamhet över. Men det är väl så när man är mitt uppe i all sin sorrow - egoismen slår aldrig fel... och någonstans är man nog tacksam trots allt. Förhoppningsvis.

Jag skulle gissa på att jag just nu är svag mentalt eftersom jag egentligen är sjukling. Jag borde inte alls åka upp till Universitetet (Gud glömde) och jag borde inte alls behöva sitta och ha smarta kommentarer om korståg, islam och överkristna legosoldater. Jag borde få ligga hemma.

Men icke sa Nicke Nyfiken och menar att klockan är alldeles för mycket för att jag ska sitta här och spy ut hur synd det är om mig. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Det är bara något jag fått för mig.

Ego. Ego. Ego.