...hos dig så é ja' trygg
å du é min.

dududururuh

Visst är han fantastisk och visst känner jag mig lite starkare, lite bättre, lite mer (harder.better.faster.stronger) när jag ligger i hans famn och tittar på TV. Eller när vi har handlat mat och kliver innanför dörren och det känns som att komma hem, hem till oss (harder.better.faster.stronger). Eller när han spontant kysser mig på pannan (harder.better.faster.stronger). Då mår jag bra. Då mår jag som en prins.

Men visst undrar jag vad jag gjort för att förtjäna allt det där. För någon/något måste tycka gott om mig. Må så vara gudar, öden eller slump. Någon/något tycker gott om mig.

Eller är det inte en fråga om att förtjäna? Kanske är det mer en fråga om passa? Passa ihop. Passa på.

Åh. Jag började skriva på detta inlägg för jag ville berätta om hans försiktiga sätt att fråga om det var okej om han tittade på F1 istället för att plocka upp/in vår gemensamt inhandlade lunch. Jag ville egentligen skriva om hur man ibland undrar hur personligheter blivit som de blivit, formats som de formats och hur historien lever kvar i nuet. För inte måste han fråga om han får titta på Formel1 när jag vet att han sett fram emot det. Jag har inte sett fram emot det, därför tar det inte heller emot att göra nyttiga saker... som att plocka upp/in lunchen.

Men jag har heller inget emot att sedan krypa ner bredvid honom och titta på bilar som kör jättefort runt, runt, runt en bana så att däckgummit smälter. Trots att jag egentligen inte tycker att det är jättekul med bilar som kör runt, runt, runt. För ibland så unnar man sig sådant (harder.better.faster.stronger), men framför allt: ibland unnar man någon annan sådant.

Etiketter: Filosofi, MB, Sammanträffanden