Ja. Som jag sagt innan trodde jag att jag skulle bli ensam till helgen. Men karl'n ger sig tusan på att distansen inte ska vara distans. Jag står åter tacksamt felbevisad i mina teorier (och beviserligen har jag ingen aning om hur grabben tänker). Så ikväll, närmare bestämt 23, kommer han.

Guuuu vad jag tjatar!

Har precis kommit hem från fika't med Charles. Good ol' Charlie Charlston har en hjärna I love to pick då och då. Vi kommunicerar på liknande sätt, men sitter på olika erfarenheter, olika slutsatser och har olika synvinklar på saker och ting. Hans hjärta är stort nog för mig. Charles är nyttig. Charles är bra.

Nu arbetar jag likt en myra i barrskog med ommöbleringen av vardagsrummet. Det är en tricky nöt att knäcka må jag säga - det finns allt för många oanvändbara vinklar och vrår. När jag är klar, och sambosarna kommer hem, kan det ju dessutom bestämmas att vi ska försöka hitta någon annan lösning på det hela vilket gör hela arbetet lite tyngre, lite mer otympligt och lite mindre tacksamt.

Jag ylar ikapp med Meryl Streep och önskar att livet vore en musikal. Om så vore skulle stora lägenheten fyllas till bredd och bristning med dansanta människor och jag skulle slippa vara ensam just nu.

När jag är klar med vardagsrummet väntar köket och därefter står mitt eget sovrum otåligt i kö. Det är bara att bita ihop.

Imorgon jobbar jag. På söndag spelar jag match. Innan, efter och emellan det ska jag bara njuta av att vara två om hösten och nuet.