Det är något trött romantiskt över bussfärder genom södra Värmlands skogar under regntunga skyar. Det dämpade ljuset. Det smattrande ljudet. Allting klätt i en fantastiskt nyansrik gråskala. Mattheten, lugnet som infinner sig hos bussresenärerna är slående. Den melankoliska tystnaden. Bara ljudet från regnblöta vägar, vindrutetorkarnas gnissel och bussens ständigt tuggande motor. Så kan man absolut spendera en eftermiddag.


Regn i stan, när det är mörkt och man åker bil är minst lika bra. Neonljuset förstärks av vattendropparna och skjuter likt pilar genom kvällen. Folk som skyndar på gatorna med paraplyer. Helst ska radion vara på, men på en låg volym så man precis hör vad som sägs men ändå inte har några problem med att låta det bara vara bakgrundsljud.

Regn har nog samma effekt på alla - Man saktar ner och vaggas in i någon slags lågmäld hakuna matata-profil. Inget ska vara högljutt och stressat, man tar sig tiden och ger sig själv rätten att ta den där koppen te som man längtat efter i en vecka men inte hunnit med. Man skrattar med vänner över tider som gått eller tider som kommer. Man spelar sällskapsspel. Kanske kryper in under filtar och läser i tystnad, sida vid sida. Men man umgås helst.

Visst regnade det när jag lämnade Karlstad igår. Men knappast att det spelade i samma division som bussregnet. Tågregn är en annan sak. Tågregn blir alldrig riktigt samma som att sitta i en bil eller en buss... och jag kan inte förklara varför, men så är det.

Det var strul från första början. Tåget var dryga halvtimmen försenat. Jag missade min anslutning i Hallsberg. Folk var stressade och dryga mot konduktörskan - vad hade hon gjort? Jag tyckte synd om henne. Hon ordnade i alla fall en senare anslutning till mig. Det var "bara att hoppa på" nattåget mot Storlien. Det var inte så bara. Tåget var nästan fullt. Jag hade huvudvärk och sömnbrist. Gnälliga tanter med fula hundar domderade runt med övriga resenärer. Jag satt snällt på golvet och kliade en ful hund bakom örat. Barn skrek. Folk grymtade. Den fula hunden dregglade lite på mitt ben.

Men jag kom fram till sist - en timma försenad. Och han väntade på stationen, precis som lovat, och luktade precis så gott som jag mindes. Resan kändes där och då med ens värt besväret. Besväret är glömt nu. Det enda som återstår är tröttheten.
Men jag är nöjd nu.