Med risk för att verka cheesy och högst dramatisk måste jag ändå erkänna att jag sitter här med en klump i halsen, en i magen och en känsla av överväldigande vanmakt i bröstet - nu har han åkt!

Trots att det inte är första gången vi säger hej då på obestämd framtid, och med all säkerhet heller inte den sista, blir det fan inte lättare. Jag skulle vilja påstå tvärtom. För varje hej då hugger det på insidan och det känns som om ingenting någonsin kommer bli lika bra igen. Det känns som om det där, det skulle kunna vara det absolut sista avskedet. Sedan blir det inget mer...

Älska är ett starkt ord och jag tvivlar starkt på att jag uppriktigt, med hand på hjärta och fötter på jorden, kan ta ordet i min mun och ärligt artikulera det så som det förtjänar. Men det förändrar inte att det faktum att det faktiskt är kärlek jag känner. Så mycket är jag på det klara med.

För mig är han trygghet. Han är värme. Han är ett annat slags hem. Jag känner mig liten och blottad när han åker. Jag känner mig liten och svag. Oförmögen. Jag blir obetydlig.

Jag är inte vän med distansen. Distansen är inte vän med mig. Distans är sugigt och sugigt ain't no friend of mine!

Låtlistan jag skulle göra till Box blir nu minst lika mycket till mig själv. Jag vill må bra. Låt oss må bra.

Etiketter: Deppigt, Ensam, MB, Saknad