Nu har jag precis klivit upp ur sängen, så jag sitter här halvnaken och skriver ett totalt meningslöst blogginlägg.

Jag vill bara uppdatera alla om att jag inte träffade svärmodern igår. Kanske idag, men inte igår. Jag är tacksam... men bara till en viss gräns. Idag är jag ännu mer pluffy än jag var igår. Jag känner mig inte söt och trevlig, jag känner mig rivig och sarkastisk. Egentligen borde man ju duscha, kanske klippa sig och som grädde på moset - skaffa ett jobb.

Annars känner jag fortfarande av inflyttningen. Någonstans känner ju även jag att jag inte bor här. Men igår var allting så avslappnat att jag lika gärna hade kunnat göra det. För att göra det hela ännu lite mer befäst så säger karln saker som "det är din garderob" om en fram tills nu aldeles outnyttjad garderob och "du har ju bara tagit ett litet hörn!!" om upptagen plats i badrumsskåpet. Vill jag tränga mig på? Nej. Men vi får väl se vad som hänt i slutet av veckan. Det är spännande det här, kommer jag eller kommer jag inte bre ut mig? Jag tycker redan jag balanserar på gränsen, men det tycker tydligen inte han. Vad mer kan man göra? Förslag tas tacksamt emot.

Jag ska iväg och köpa mat, för snart kommer karln hem hungrig från jobbet och vill äta. Jag är lite som en rysk postorderbrud just nu. Alltid hemma. Hemma som i en lägenhet någonstans i en stad som ligger någonstans i ett land som kanske är granne med mitt eget? Idag har jag ju inte haft tid att göra så mycket annat, igår var jag aldeles för trött. Men jag blir fnissig när jag tänker på det.

Nej. Egentligen så borde man ta på sig kläder, traska till affären och inhandla det sista.

Etiketter: Inflyttningen, Pojken, Svärföräldrar