Efter att sedan dryga veckan tillbaka börjat kallas flickvän, ändrat facebookstatus och berättat för diverse familjemedlemmar att familjen utvidgats (om än för tillfället), så befinner jag mig nu hemma hos honom jag själv sedan dryga veckan tillbaka kallar pojkvän. Min väska med förkärlek för vagabondliv och spontana cityweekends packas upp och jag vet att det inte är riktigt på riktigt, men känslan av inflyttning finns där ändå. Min väska med förkärlek till vagabondliv och spontana cityweekends ska slå sig till ro.

Distanser suger.

"För att vara ett distansförhållande har det ju dock varit väldigt lite distans!"

-P. har väl rätt som alltid

Igår fick jag för mig att jag inte alls var ledig denna veckan. Men jag är mer eller mindre klar med mitt sommarjobbande på Telia. Chefen ringde idag och ville ha mig tillbaka så snart som möjligt, men jag vill mest bara vara ledig ett tag. Känna på allt det nya... flickvän. Pojkvän. Yadddayadda.

Trots endast en vecka och några sporadiska hardcoredejter innan dess verkar det dessutom ha blivit dags för svärföräldrar. Att något så harmlöst kan vara så skrämmande. Jag är nervös. För inte känner jag mig svärmorsvänlig idag. Svärmorsvänlig känner jag mig bara de dagar då jag känner mig söt och trevlig. Idag känner jag mig osöt och otrevlig, kanske också en gnutta osocial. Inte det minsta attraktiv. Och då känner jag mig automatiskt icke-svärmorsvänlig. De kommer undra vad deras son ser i mig... det gör jag själv. Frågan är om man någonsin är redo att träffa kvinnan som uppfostrat ens partner?

Uggh. Om man skulle dra sig mot affären, köpa den där tandborsten man glömde och kanske även investera i lite godis? Det skulle sitta finfint.

Annars är jag sjukt sugen på chips.

Etiketter: Hjärtat, Pojken, Svärföräldrar