Melankoli är något jag är riktigt bra på. Riktigt ruskigt bra tillochmed. Jag vill inte skryta, men jag skulle kunna vara os-medaljör.

Tro det eller ej; men jag finner ingen lycka i min melankoli. Jag blir inte lycklig av den och den gör mig inget bra. Jag blir melankolisk och olycklig. Jag blir ledsen och melankolisk.

Jag finner ingen nytta i melankolin heller. Ändå nyttjar jag den frekvent… enkom för att jag är bra på det. Jag är bra på att sitta still i tystnaden och vara melankolisk. Stirra rakt ut i luften och vara melankolisk. Inte säga någonting, bara titta, sitta och vara melankolisk.

Ibland gör melankolin ont. Psychosomatiska syndrom. För jag är så passionerat melankolisk. Riktigt djupt melankolisk. Trots melankoli-ont så kan man bara sitta helt blank och stirra ut i ingenting.

Det känns ju keff att det första blogginlägget sedan sekelskiftet ska vara melankolisk. Men idag r jag melankolisk. Jag borde vara happyhappy, men jag är melankolisk. Jag saknar något så enormt. Bara saknar. Inte någon eller något speciell(t), bara saknar. Jag är tom. Jag har psykosomatiskt ont. Idag är jag verkligen melankolisk.

Det är vad jag är bra på. Melankoli är något jag är riktigt bra på.

Etiketter: Melankolin