...but if you give it up,
you'd lose your mind.

Söndagen är inte längre söndag! Jag skulle vilja säga att det är framsteg.

Här sitter man i pyjamas och det är måndag. Klockan börjar närma sig halv ett. Är det det här som kallas lyx? Jag vet inte, men jag skulle inte tro det. Jag tycker inte det är särskilt lyxigt att inte veta vad jag ska göra. Det gör mig lite stressad. Och då bör sägas att jag ändå inte är dålig på att ta det lugnt. Det är bara den mittuppiallt-ledigheten som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av - jag blir rastlös. Och rastlösheten ska vara i en vecka.

Saken blir ju inte direkt heller bättre av att denna Restlöshetens vecka ska spenderas totalt solo i stora 140kvms-lägenheten. När man är tre personer som delar lägenhet så skulle man tycka att sannolikheten att åtminstonne två personer ska vara hemma samtidigt vore ganska stor. Men jag kan tala om att den är ganska liten. Vi jobbar, vi studerar och mitt upp i allt så ska vi hinna med att leva, vilket inte underlättas av att livet tycks vara utspritt över hela landet. Vi flänger och far, ingen blir kvar... eller tjaaa. Junior blir kvar, aldeles själv. I den stora lägenheten. Ensamt.

Idag är heller ingen direkt jubilant dag. Jag är på dåligt humör, känner mig aningens överkörd och väldigt bortglömd. Egentligen så borde jag ju inte vara förvånad, men visst fan är jag det ändå. Förnuftet, förtroendet har prövat sina vingar och verkar tycka att livet utanför är mycket mer intressant. Skönsjungande stalkers är mycket mer intressant än deppade, opeppade lilla jag. Eller kanske är det för att jag inte är så specellt deppad eller opeppad längre? För att jag kan lyfta på ena ögonbrynet och skaka på huvudet då hela teaterstycket känns så väl inövat? Nonchalans? Jag har flera teorier, men varför slösa tid på något som uppenbarligen inte vill slösa tid på mig? Jag har mängder av frågor, men orka teorisera för svar kommer jag visst aldrig få. Visst tusan gör det lite ont, men jag har slutat hitta på ursäkter för att söta tillvaron. 

Jag bara önskar någonstans att jag skulle kunna vara lite glad åt det. Att det verkar ha hittats något som kanske är lite bra. Men av någon anledning verkar den egenskapen totalt ha försvunnit i just detta avseende. Jag är inte det minsta glad över situationen. Jag är bitter, överkörd och bortglömd, punkt slut.
(och missförstå mig rätt: jag är glad i andra avseenden... bara inte detta.)

Näe. Nu får det var nog. Självömkan gör sig bäst det första dygnet, sedan får man fan se till att göra något åt det! Jag har ett bra liv.

There's always something in the way
But what can you say?
You're gonna have a good day.

Etiketter: Bittert, Ensamheten, Herrskapet, Insikten, Pojkar, Rastlösheten, Sambos