Fem saker jag funderar på så här post-wakeup, alltså just precis nu:

• Hur kul är det egentligen att vara ensam hemma?
• Varför är det lättare att sova och inte känna sig utsövd när man har tråkigt?
• Kan jag, om jag vill, sova bort en hel dag?
• Hur länge kommer L att stanna?
• Var har C tagit vägen?

...och följande jag har kommit fram till att det inte är särskilt kul att vara ensam hemma. Jag är ett sällskapsdjur, jag är måhända inte den mest socialt kompetenta men det förändrar inte att jag är sjukt sällskapssjuk. Och att ha flyttat ihop med bästa vännerna har gjort det hela värre. När man tror att man kommer få tillgång till vännerna dygnet runt skjuter man sig själv i foten, för det är långt ifrån sant. När jag bodde ensam gick ensamheten an. Men nu? Jag har utvecklat ett lillasystervillocksåvaramedkomplex. Därför suger det gnupung att vara ensam hemma... speciellt också när lägenheten är så stor som den är.

Efter att jag igår hade tagit mitt efterlängtade entimmesbad så hade jag liksom klarat av allting som jag egentligen ville göra. Eftersom lägenheten ser ut att vara en rekreation av en lägenhet under blitzen, så vill man inte sitta i vardagsrummet... så även om det var i vardagsrummet jag satt. Inte känner jag mig pigg och fräsch rekreationsmässigt. Och inte heller känner jag mig särskilt pigg rent fysiskt sett, trots att jag har sovit närmare tolv timmar inatt i brist på annan aktivitet.

Anledningen till att jag ännu inte ätit frukost beror på att när jag vaknat har jag valt att somna om. Inte för att jag varit så pass trött, utan för att jag har varit så pass uttråkad. Nu är kroppen i obalans och därför är jag också trött trots ett halvt dygns sömn. Jag skulle kunna fortsätta i brist på annat, men jag har lovat mig själv att städa lägenheten. Skrubba golv och sånt där. Skulle jag inte ha lovat mig det så skulle jag fortfarande ligga.

L är dessutom på väg hem. Hon ska titta sin post, byta kläder och sedan är hon off igen... om så bara för dagen så är det ändå en dag jag måste spendera själv.

Kanske främst av lathet. För kanske har C - my man - tid för mig däruppe på Kpark. Han säger ju att han alltid har tid, men att jag aldrig har tid. Vilket kanske är sant annars, men inte nu. Jag har alldeles för mycket tid att lägga på människor och inga människor att lägga min tid på.

Jag är ett sällskapsdjur och jag tynar bort i ensamheten.
(behöver jag säga att jag tycker synd om mig själv?)

Etiketter: Ensamheten, Uppdatering, Uttråkad