Idag känner jag mig liten och modfälld. Jag har börjat snora och vill helst av allt bara sova, men jag har mycket att stå i - för många projekt att ro iland - innan jag får landa.

Jag vet någonstans att jag själv väljer att må som jag just nu mår. För känslor kan styras, det är snarare instinkter och attraktion (som väl ändå är en slags instinkt?) som inte går att vara chef över. Alltså. Jag styr min tanke och tankarna ligger till grund för känslorna. Fört kommer tanken, sen kommer känslan. Vid varje händelse, inför varje uppdrag kan jag stanna upp och välja hur jag ska hantera det, hur jag tänker om det och personerna det involverar. Vilket i sin tur borde innebära att istället för att sitta här och tycka synd om mig själv kan jag välja att tänka annorlunda om situationen och på så sätt också känna annorlunda. Inte gilla läget. Det är rättt psycho att gilla-la-la-la läget. Men välja att se det ur ett nytt perspektiv och på så sätt inte acceptera att må dåligt... Mind over Mood.

Eller vad fan vet jag?

Melankoli. Jag är 20 och melankolisk.

Kanske skulle jag vilja att det vore så enkelt? Kanske är det till och med så enkelt? Hell! Who knows?!

Det är för mycket som snurrar här i huvudet. För många personer som försöker få plats på samma gång... och det inte i huvudet. Nej, de slåss om hjärtat. Borde jag kanske vara smickrad? Eller ska jag fortsätta välja att vara irriterad och modfälld över den energi jag måste lägga ner på dem? Måste jag ens lägga ner energi på dem?

Ja, i alla fall några. Någon kommer lösa sig själv... på ett eller annat sätt. Ja. Han, ja. Åh. Jag har varit så glad och nästan hög. Men nu vet jag inte. Jag lyssnar för mycket på mina analyser och vill att andra ska analysera med mig. Alla säger olika och mina önskningar går inte alltid hand i hand med vad som sägs eller tycks.

"Han är kluven!"

Men det ska få andas nu och under allt den här melankolin känns det ändå rätt bra med det. Tid, alltså.

Sen är det allt det andra. Att komma tillbaka till en VFU-plats där man inte känner sig välkommen eller ens ett uns uppskattad. Kul! Att be om att få stanna kvar en vecka extra känns som rena rama kamikaze-akten. Suicide. Grattis!

Det finns så mycket jag vill skriva om. Som jag vill ventilera, men som jag ändå känner att jag inte kan. Jag censurerar mig själv för att inte fel information ska hamna i fel händer. Kanske är det det som kallas att blogga?

Många frågor, få svar.

Etiketter: Emo, Hjärtat, Uppdatering, Utsikten, VFU