Efter att ha spenderat större delen med en upprörd vän, kan jag väl inte direkt påstå att jag varken sovit bra eller mycket natten som passerade. Att sedan klockan 10 få vakna av att en familjemedlem ringer och gråter och berättar att Kill (as in the cat) måste avlivas på grund utav en lever som inte fungerar... Om man till historien lägger X antal nätter insomniatic, ja då kanske ni kan förstå att det inte var helt lätt frammåt förmiddagen. Åt ena hållet kaos, åt andra hållet kaos och man själv mittemellan med dåligt samvete för att man inte kan göra särskilt mycket.

Det var till och med så illa att det totalt brast under ett samtal med (underbara) Lotchen. Jag samlade mig. Andades. Vi sa hej.

Sedan ringde jag D. Han hade via sms talat om att det var helt okej att ringa. Att han inte gjorde (citat)"något av värde" och att han skulle klara av om jag bara grät.

"Du har ju suttit jour hela natten!"

Det var fint gjort. Så vi pratade. Jag fick upprättelse och det kändes bra. Åmålskan på det är klockren. På inrådan av D somnade jag sedan som ett spädbarn, ihoprullad under två täcken och sov i två himmelska timmar. Att vakna upp var som att vakna dagen efter ett sjöslag.



Hade det inte varit för att alkoholångorna sedan länge dött ut så hade det kunnat vara en exemplarisk bakfylla. En sån där som definierar själva ordet - bakfylla.

In i duschen. Ut. Ner i nytvättade kläder. Lägg en timma på hår och hud och voilá - jag är redo för promenad. Jag gick och svängde förbi några butiker. När jag kom hem var jag lite fattigare, men garderoben lite rikare.

Jag lagade god (nyttig!) mat och blev proppmätt. Nu är jag dåsig och huvudet tungt och jag ska snart släpa mig i säng.

Tack för idag, kära vänner. Tack för idag!

Ridå.

Etiketter: Emo, Spenderarbyxor, Utsikten, Vännerna