Det är sol ute och prefekt promenadväder. Men jag är fast i en skolbyggnad. Är det verkligen lärare jag vill bli? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte!

Allting är just nu förvirrat, lagom dumt och väldigt trött.

Jag försöker vara en bra vän. Förstående och trygghetsingivande. Jag tar ett steg bakåt för att kunna ge luft och andrum för eftertanke - har man tagit en time out så ska man också få en time out.

Jag tror aldrig jag gållt mig så hårt i kragen som nu. Jag har aldrig skött mig så snyggt.

Men så klart, när jag är bra och duktig så måste ju alla göra det svårt för mig.

För varje steg jag tar bakåt i syfte att kunna ge perspektiv på saker och ting för både honom och mig, för varje steg bakåt tar han ett steg frammåt och utrymmet jag försökt skapa sluts upp igen.

Måste det sägas ut högt att jag blir frustrerad? I början blev jag också rädd. Det var ju inte så det var menat att vara! Jag försöker inte få igång någon jakt här, jag går aldrig längre än en armlängds avstånd och ser till att vara close by, in case of emergency. Men jag ska ju vara sval och förstående. Nära avlägsen. Lagom.

Så jag fortsätter att backa och det hela har utvecklats till någon slags dans. Bakåt, bakåt. Paus.

För nu är det paus. Det är så tyst det kan bli. Jag är mer frusterad nu än innan. Jag saknar att utrymmet sluts upp. Utrymmet är för stort nu, trots att det inte är större än någon gång tidigare. Kanske skulle jag mött upp mer jag med? Jag vill ju trots allt komma närmare än ett andetag, men ett andetag bort är för nära. För nära, för snabbt.

Jag vet inte riktigt.

Jag vill bara ut nu.

Etiketter: Förvirringen, VFU