Jag har en vän som har allt sitt på det torra. För sin ringa ålder är den här vännen väldigt gammal, kanske inte direkt mentalt men just i hur vännen lever. Vännen i fråga har accepterat sin plats så som den är, även om det kanske inte direkt är vad vännen som liten drömt om. Vännen i fråga har inga större mål i livet än att må bra och inte heller några större intressen vid sidan av. Vännen har stadgat sig i livet och är nöjd (läs: inte överlycklig, men nöjd som i "det funkar") med den grå vardagen. Jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på att jag inom något år skulle ha kommit lika "långt" med mitt leverne.

I vilket fall. Om man lever som vuxen, ändras utseendet då? Utstrålar man mognad och ålderdom? För min vän är ung, men skulle lätt kunna tas som mycket äldre.

Jag vet inte. det slog mig alldeles nyss att så kan vara fallet. Men jag vet inte.

Nu till något kul. I arbetslaget där jag nu jobbar och fördriver min VFU så finns det en lärare som är något underlig. Denna människa har ett pedantiskt skrivbord och ovanför det så finns inga bilder, ingenting. Inte ens ett schema. Tillochmed jag har hunnit "flytta in" på mitt skrivbord och det syns verkligen att någon sitter där. Hoho. Kaffekoppar och papper. Yes! Men på min tillfällige kollegas skrivbord råder fascistisk ordning. Allt ligger alltid likadant, på samma plats, i lika stora högar. Koppen står alltid lite till höger om glasassietten på vilken kollegan i smyg äter sin medhavda macka.

Nu bör det erkännas att jag faktiskt inte har sett henne äta... inte någon gång och jag har ändå varit här i två veckor. Så det där med mackan är ren spekulation från min sida. Sherlock jr's logik, helt enkelt. För hon är ALDRIG i fikarummet. Och eftersom hon aldrig besöker något lärarrum så finns det ingen chans att hon kan värma mat. Alltså måste det vara något kallt. Sallad tror jag inte på. Hon är inte salladstypen. Därför tror jag på mackor av olika slag.

I vilket fall.

Det är tydligt för alla och en var att se att människan lider av tvångstankar. Inte så små heller. Tydligen använder hon sitt eget lim och det måste vara ett visst märken på pennorna för att det ska bli bra. I vissa fall måste eleverna kapa ryggen på sina böcker, håla sidorna och sätta in i pärmar bara för att hon inte klarar av vissa sorts bokbindningar. Listan på saker hon inte tål är oändlig. Dessutom, som om det inte redan var nog, "tål" hon inte guldglitter. Vilket är jobbigt nu på jul. Guld över huvudtaget är jobbigt tydligen. Så gissa vem som fick enormt dålig samvete när detta kom fram i fikarummet (där som sagt, kollegan i fråga aldrig befinner sig!). Gissa vem som låtit sin guldväska ligga uppe på skrivbordet eller nonchalant slängd på skrivbordsstolen.

Visst har jag reagerat på att människan verkar stressad och betett sig konstigt och alltid verkar upprörd. Men aldrig hade jag trott att det skulle ha någonting att göra med min väska. Otroligt.

Nu har jag det i åtanke när jag kommer till jobbet var morgon och väskan placeras under skrivbordet, utom synhåll för kollegan med tvångstankar.

Nu jävlar är det lunch. Dte här unga fröken har inte ätit frukost idag... eller snarare bestod frukosten av lussekatter och kaffe. Jag har redan förlorat räkningen på hur många koppar jag druckit och klockan är inte ens halv tolv. Haha. "Dra ner på kaffet", jo vars. Det går väl lite sisådär kanske!

Joråsåatte...

Etiketter: Filosofin, Insikten, VFU