Ja. Visst fan är jag väl medveten om att det inte är särskilt lady-like att vara skadeglad eller ens hämndlysten. Men jag tänker för tillfället skita i det, för jag är just nu äckligt nöjd.

Idag när jag var på väg hem från los kneg, slog det mig plötsligt att det här är vad man kallar ett liv av möjligheter... och jag har möjligheter. Jag har tiden, jag har viljan och jag har charmen att hålla på lite som jag vill. Jag har tiden, viljan och charmen att undersöka möjligheterna närmare.

Jag är ung. Jag är fri och jag kan göra vad jag vill. Jag ser just nu inga gränser. Livet är en uppen gräsmatta och jag ska gå barfota över den. Oh yes!

"We're the young, we're alright!"

Jag vet inte ens om hans liv är misär, men jag hoppas att det är. Någonstans känner jag att han inte är så lycklig som han skulle kunna varit... och jag njuter av det. Inte så att jag är bitter. Det här rör sig mer om svart humor... svart humor och lättnad.

Tänk om jag hade satsat 110 och det hade gått hem. Hade jag varit nöjd nu då?

Nej. Jag hade sneglat på the fastlane. I want bigger, better, faster, stronger. Och jag vet var jag kan få det. Fram tills dess ska jag bara njuta av att för en gångs skull vara målinriktad, veta vad jag vill och känna att det är inom räckhåll.

Etiketter: Hämnden, Insikten, Lily Allen