Jag intalar mig själv att du är rädd och att det är därför du inte dyker upp. Att du inte längre är där det finns den minsta chanse att jag är. Att du är rädd för känslor och drifter jag väcker hos dig. Vilket egentligen är egoistiskt och så otroligt självsäkert olikt mig.

Denna gången hade du dock all rätt att vara rädd. Ärligt så var jag denna gången beredd att ge upp allt. Inklusive den sista lilla delen av min stolthet som du inte redan tagit. Jag skulle gett allting. Exakt allting.

Jag intalar mig själv att om du faktiskt dykt upp denna gången hade vi gett upp inför det faktum att vi är gjorde för varandra. Vi skulle varit vakna hela natten, sett morgonen komma. Vi skulle konstatera än en gång att ödet är grymt. Men vi skulle ändå veta så mycket meroch så mycekt bättre.

Jag måste intala mig själv det. Jag måste få tro att det är så det skulle bli, för hur mycket jag än intalat mig själv anoorlunda. Att jag är klar med dig. Totalt över dig och inte känner någonting för dig... så vet jag att det inte är på riktigt. Att det faktiskt är tvärtom. Och ju mer jag försöker förneka att det är så, ju mer jag försöker kväva det, förtrycka det, ju mer levamde och starkare tycks det bli.

Och jag känner mig dum, dummare, dummast.
Eftersom jag lever i förnekelsen.

Etiketter: Emo, Hjärtsmärtan, Insikten